är det på riktigt nu?
jag är hemma ifrån stockholm och mitt rum är en ännu större katastrof, ser ut som en atombomb smält av därinne. vadar praktiskt taget fram i kläder, gamla brev, dagböcker och små prylar.
jag känner ensam paniken hinna ifatt mig ännu en gång.
den där små värkande känslan i magen som varnar en men som jag aldrig vågar möta. jag springer ifrån den fast jag borde stanna, jag vet det så väl.
jag vågar inte vara ensam längre, är inte ensam längre,
hittar på ursäkter, måste göras, måste hinnas med.
men när det bara är jag, jag och min gruvande gurglande magvärk
får jag hopplöshetskänslan intryckt enda ner i halsen tills kräkreflexen slås på jag vet inte om det är min hjärna som spelar ännu ett spratt med mig eller om det är på riktigt nu.
är en riktigt varning, är det på riktigt nu?
jag känner ensam paniken hinna ifatt mig ännu en gång.
den där små värkande känslan i magen som varnar en men som jag aldrig vågar möta. jag springer ifrån den fast jag borde stanna, jag vet det så väl.
jag vågar inte vara ensam längre, är inte ensam längre,
hittar på ursäkter, måste göras, måste hinnas med.
men när det bara är jag, jag och min gruvande gurglande magvärk
får jag hopplöshetskänslan intryckt enda ner i halsen tills kräkreflexen slås på jag vet inte om det är min hjärna som spelar ännu ett spratt med mig eller om det är på riktigt nu.
är en riktigt varning, är det på riktigt nu?
Kommentarer
Trackback
