och därför att jag aldrig kan bestämma mig.
ännu en gång
men denna ska gälla nu väldigt länge har jag bestämt mig för!
http://pancakeheart.blogg.se
välkommen!
She loves her mama’s lemonade and hates the sounds that goodbyes make.
å så mycket helvete
det finns inte ens rum för att trycka in alla svärorden jag vill spy ut
(men på något konstigt vänster eller höger är jag alltid tyst
jag kan nog spara nedtystade skrik på burk)
Och ibland är allting kaos och jag blir mörkrädd mitt på dan.
det finns en fråga som lyder: vem skulle du vilja kasta en sten på?
kan framföra hjärtligt att jag vill kasta en sten i huvudet på mig själv, till och med flera stenar eller en riktigt stor.
en brutal sanning.
jag hatar att det är söndag för jag upptäckte just att jag måste tillbaka till skolan imorgon och då faller mitt humör direkt och jag får ångest, rå ångest. den här helgen har jag lagt till mig med en ny taktik, varje gång jag tvivlar på mig själv sätter jag på lite lars. det har funkat, hittills. men hans ord och mina egna kan inte vara med mig hela tiden och framförallt inte när jag måste tillbaka till äckel-folkunga imorgon. förlåt, tusen gånger om, för att jag förnedrar den skola jag älskat så innerligt i ett helt år men jag klarar inte att ljuga här längre för det blir som att ljuga för mig själv och för andra. enda anledningen att jag trycker mig själv ur sängen varje morgonen är för att få träffa mina humörhöjjande vänner som jag behöver, mer än någonsin. och för att jag måste gå i skolan, för man får inte något jobb annars, det vet ni väl!
jag tror inte att jag varit lyckligare på någon annan skola, jag tror inte att jag varit lyckligare någon annanstans heller.
men lars förklarar det bäst.
Jag är en av alla dom som skyller sina sorger
på den här planeten och den här stan.
Jag är en av alla dom som kan ge upp,
när jag är söndagkvällsförvriden, vad gör man då ?
Och jag försvinner gärna just inatt.
jag vill inte tänka framåt men är livrädd att fastna här.
jag har saknat ditt skratt jag har saknat ditt hår
jag har saknat att ringa ibland och berätta om hur det går
det har tidvis gått bra, tidvis har skakandet lagt sig
ibland har jag vaknat på morgon och gjort det jag ska
men jag har saknat din hand, har saknat din röst
ensamma dar har jag saknat ditt huvud mot mitt bröst
somliga dar tar jag in vad jag hör
det går kvällar ibland när jag inte ens undrar vad du gör
det är ibland som förut, ibland har jag känt att jag duger
jag har hämtat och samlat ihop, nog med kraft att gå ut
jag har saknat din röst, nu har du en ny
ännu okända nätter ruvar i väntan på att gry
jag ser dig fortsätta nu med varsamma kliv
jag ser dina drömmar sakta lossna från mitt liv
why are you being such a dickhead for?
idag kom smålyckligheten i form utav ett paket ifrån cdon. inte en utan tre skivor med ingen mindre än käraste lars. ett försök att hålla kvar sommaren lite till kan tänkas, men på något sett finner sig hans ord så bra i mitt liv för tillfället. Fyller mig och mitt rum med toner som passar mina sinnesstämningar. jag behöver det, därför slet jag fullkomligt upp paketet när jag fick tag på det tidigare idag.
kan bara upplysa er om att jag hade rätt en gång till också. tänker inte nämna det någonting mer efter detta men var det någonting jag inte ville ha rätt i (som så många gånger förut då jag hoppats att magkänslan inte varit riktig) så var det just detta men tyvärr lyckades jag ha så ofantligt rätt ännu en gång, eller snarare min mage hade rätt och jag hade bara förnekat det för mig själv, ännu en gång.
men jag tänker inte förneka längre. varje gång mina tankar dras åt hållet att det kanske inte riktigt är sant, trycker jag istället upp i ansiktet på mig själv all den fakta jag fått reda på på senaste tiden. det gör ont men hellre det än att gå i någon sorts låtsas värld där du verkar så mycket bättre än vad du i själva verket är. så tack för att du gör det så förbannat sjukt enkelt att övertyga mig själv om att du aldrig någonsin hade varit värd det. slut skrivet, punkt slut!
I wish that you were more intelligent
So you could see that what you are doing
Is so shitty.
markus krunegård säger det hundra gånger bättre än någon annan.
o ni två hör på se upp så att ni inte också blir såna jävla svin.
(förövrigt
är jag tom)
du måste vara sjuk sjuk sjuk sjuk, för du är alltid på sjukhuset.
aldrig någonsin har jag varit så mycket hos läkare som den här hösten och till råga på allt har hösten precis börjat, jag undrar vart detta ska sluta. i veckan har jag hunnit med både tandläkarbesök och en visit på kära bergavårdcentral för att ta prover, väntar med stor förundran på om jag nu har blodbrist eller ej.
kommer ni ihåg min tandläkartid om tandställning? det var i onsdags och jag fick veta att jag minsann ska dra ut en tand och "låta naturen ha sin gång" och nästa år ska jag komma tillbaka för att kanske behöva sätta in tandställning. alltså stina - snart en räls nära dig, gick inte riktigt i uppfyllelse. men om den där tandläkaren tror att jag ska springa runt med en stålmun på min student, då har han fel, väldigt mycket fel.
stina - ingen räls inom snar framtid!
andra säger lyckan den finns i ett ögonblick fast de aldrig hann ifatt det de fick.
När jag cyklade till skolan, hade bra musik i lurarna och
mimade till musiken och dansade i den mån man kan dansa när man cyklar. (:
i slutet av januari och början av februari i år fick jag för mig att börja skriva ner dagens lyckligaste stund, varje dag. jag klarade det inte särkilt bra men de få jag skrev sparade jag på datorn och ikväll när jag som bäst sitter och rensar i den dyker dokumentet upp och jag sitter och småler för mig själv medan jag läser och efteråt sprids en mysig värme inuti min mage.
det är sorligt att jag inte kunde uppskatta den tiden jag hade då på det sättet jag borde. men antagligen är det som de står på trappan vid tinnerbäck, and how reality always seems to taste like strawberry afterwards. för jag har tänkt på det, när jag cyklar förbi de där orden som börjat försvinna, att verkligheten ter sig mycket bättre när man ser den i bakspegeln. jag uppskattade inte alls mina tidiga morgonstunder på cykeln, dansandes och mimandes fram på haningeleden i den mån jag borde gjort det.
det får mig också att skämmas för att jag borde nog troligtvis ta vara på den här tiden som är nu. för mitt liv är inte imorgon, om en vecka eller om en månad. mitt liv börjar inte om några år när jag tar studenten eller skaffar ett riktigt jobb. mitt liv är här och nu, precis framför mina ögon, och det passerar i ett hisekligt tempo och snart kommer jag vara arton och undra var sjutton tog mina barndoms år vägen? när blev jag vuxen? det är ingen ide att vänta på den där exakta timmen, minuten eller sekunden då ditt liv kommer falla ner över dig och börja. det finns ingen sådan exakt tidpunkt i ditt liv. livet är här och nu, det står redo för dig att hoppa på och leva det. vad väntar vi på egentligen?
Jag skriver en miljon dagbokssidor och står i badrum och intalar mig själv i spegeln att satansjävlaskit kom bara över honom.
nu slog jag sönder mig
tusen bitar spridda över golvet
(man ska se det som att jag bara avslutade vad ni påbörjade
nu ska jag promenera gatorna upp och ner i vidingsjö)
läs och jag lovar er det är värt det!
http://niotillfem.devote.se/blogs/159425/and-if-you-should-die--i-may-feel-slightly-sad--but-i-wont-cry-.htm
like autumn leaves i don't have nothing to hold.
ett problem är däremot att jag behöver utnyttja min mamma till två av sakerna och den tredje, måste ske vid en viss tidpunkt. ingenting jag kan göra så mycket åt så länge min mor är upptagen med att prata i telefonen halva dagen. nu hör jag däremot med mina super stora elefant öron att hon slutat prata i telefon.
operation tvinga-ut-mami-på-promenad-i-solen! :)
jag gör henne till min nya förebild för kan man säga det sådär då är man grym.
Jag älskar mina upps and downs för det är dem som gör mig känslig.
Utan dem hade jag inte fått lika mycket gjort!
Och utan dem hade mitt liv inte varit lika intressant.
http://www.stureplan.se/frame.php?main=http://blogg.stureplan.se/gynning/
Varje gång jag skakat hem, samma nätter väntar alla.
hur gråter man ? 
No one wants forever anymore.
stina, dina händer skakar verkligen ju.
We always thought we were unseparable
Sisters not by blood but by soul
Something has come between us now
Get ready to watch the fall fall fall
years ago we would have talked it through
Well before it grew into something unapproachable
Guess now we've got too much to deal with on our own
We never thought this could happen to us
And slowly we begin to know
That everything we were might soon be gone
Forever doesn't live here anymore
At least we could last, right ?
But now I'm not so sure
Everything is changing
Now forever doesn't live here anymore.
ibland gör man rätt, ibland gör man fel, lev med det.
det enda jag vill är att leva men jag lyckas aldrig riktigt och
tappar bort mig själv bland virrvarret av höstlöv och skolkrav.
på något vis vet jag att jag måste lära mig att älska vad jag har här och nu
inte längre låta tankarna över vad som kunnat varit få styra, de har härskat över mitt liv allt för länge. men det är så mycket enklare att berätta för mig själv om mina misslyckanden, om det jag aldrig hade och aldrig lyckades med. att påminna mig själv om att tvivla och alltid be om mer tycks mera enkelt än att acceptera att såhär ser ditt liv ut, lev med det. ibland gör man rätt, ibland gör man fel, lev med det. jag har alltid sagt att när jag kan sätta ord på hur jag känner mig när jag är totalt knaslycklig, om det så bara varar för en sekund, då har jag lyckats på riktigt. det är tusen gånger enklare att skriva om saker som får en att må dåligt och det låter ruskigt bra. sådär bra att det får kroppen att darra till men det är däremot olidigt mycket svårare att beskriva glädje utan att det känns larvigt eller barnsligt. aldrig riktigt den där darrande känslan går att fånga när man ska beskriva hur mycket man uppskattar dem som stannar kvar, dem som håller i mig när det blåser och de som ruskar om mig när jag inte kan se klart.
de är de som håller i när det stormar som jag tänker på idag när jag försöker se vad jag faktiskt har istället för det som fattas. och jag vet inte hur bra jag kommer lyckas att beskriva den enorma vördnad jag känner inför dessa människor. för jag tänker på hur ofta de räddar mig, ifrån små saker till de där riktigt stora läskiga. de som mitt i rusningen till skolan planerar nästa sommarlov tillsammans med mig och hittar på nya små motton och som får mig att skratta när jag helst vill ligga hemma i min säng. de som håller mig bakom ryggen och ger mig råden och smsar och frågar hur jag mår. de som springer upp till fyrahundraplanet trots att de snart börjar sin lektion bara för att kolla att jag klarar mig, iallafall en timma till. de som skriver på msn: dig har jag tänkt på idag! jag är er evigt tacksamma. ni som står ut med mitt trams, min otur, min osäkerhet och min humor. ni som tror på mig, hoppas på mig och sörjer med mig när det inte blir som vi hoppats. ni som gömmer mig när jag vill gömmas och som håller min hand när det blir svårt. ni som fixar middagar, köper glass och äter på bryggor tillsammans med mig, får mig att skratta tills magen värker och ögonen tåras. ni som svarar med konstiga meningar i telefonen, ni som säger: du kommer klara det här också stina. jag lämnar dig inte!
glöm aldrig någonsin bort att för någon kan ni betyda så oerhört mycket mer än vad ni tror.
den tar slut från kyss till kyss.
en dag åt gången
ett andetag till
en sekund ytterligare
jag fyller mitt rum med toner för jag vågar inte vara ensam med mig själv
praktiserar överlevnadstekniker och känner mig tom och saknar orden
vill fylla sängen, proppa dem i halsen, slå sönder någonting med dem
men det är lika tomt överallt och de har försvunnit och de enda som hörs är lasses ord (de duger bra trots allt)
och jag spricker till shoreline för shoreline är shoreline och har kommit betyda mer än det mesta
så ge mig ord, ord att klottra dagboks sidor upp och ner om ingenting ingenting ingenting
det ekar tomt inuti det finns ingenting och jag vill reagera slå sönder någonting gråta salta svidande tårar någonting
naturkunskapsboken skrattar åt mig där den ligger heilum=He Natrium=Na H=väte
och vem bryr sig? vem bryr sig om hundra år om jag vet att H=väte för H kan lika gärna vara något helt annat
det är så mycket mer det är så mycket mer som kommer ut om vad som borde komma ut
saker som gömt sig länge inuti som inte borde komma ut som kommer ut sorg
eller kommer ut snarare sitter fast inuti skapar tomhet skapar rädsla skapar
jag behöver iallafall inte byta låtar i min mp3 längre
nu passar de min sinnesstämning otroligt bra igen . . .
jag vet inte vad jag skriver för det kommer bara rent ut sagt bara ut.
jag vill inte längre åka med i livets eviga berg och dalbana, jag vill ha läskig musik spelandes i bakgrunden när skurken dyker upp och jag vill ha min mamma kvar bredvid mig hela livet. jag vill vara känslokall, jag vill vara en person som inte tar åt sig av allting och vill inte längre vara den som aldrig riktigt duger. jag kan vara personen som får hålla allas väskor när de andra åker balder, den som står intryckt i ett hörn på discot och som går hem tidigt, den som inte syns. för syns man inte finns man väl inte och då kan ingen någonsin komma dig tillräckligt nära inpå och nypa dig i hjärtat. jag vill inte längre vara hon som är fel och som aldrig kan lista ut vad det är för fel på henne eftersom alla lämnar henne i slutändan? och varför har jag inte lärt mig redan ifrån början att det alltid slutar såhär? jag borde lärt mig för länge sedan att jag inte borde släppa människor för nära inpå för människor som kommer dit har alltid en tendens att rygga tillbaka, förr eller senare. för någonting är fult, någonting är fel, någonting är för komplicerat för att någon ens ska våga sig nära mig. det händer, gång på gång på gång.
så kom inte och säg till mig att jag sviker människor genom att inte längre låta dem komma in. ni har förklaringen precis rakt framför er. av den enkla anledningen att people always leave, always.
(det är dags att skynda sig nu
om du är snabb kanske du får första sparken
jag ligger redan ner.)
släpp aldrig någonsin någon tillräckligt nära så att det kan göra ont.
jag är där
igen
(vilsen, ensam och rädd)
för det brukar sluta såhär för mig
det är alltid såhär det slutar
det blinkar varningstexter i mitt huvud
röda
vad är det för fel på mig
jag duger inte
jag räcker aldrig någonsin till för någon
släpp aldrig någon tillräckligt nära något mera
aldrig så nära att det kan göra ont
people always leave
det är sophie zelmani, höst och kallt men jag är varm.
igår kunde jag blåsa rök ifrån min mun utan en cigarett och världen var kylig, jag var varm
på något vis gråter jag inte över hösten
på något konstigt vis vill jag ha gularödaoranga löv och gulnande gräs
om inte gör det sig i alla fall bra på foton
jag som trodde jag var känslokall kan nog lätt bevisa motsatsen
men idag önskar jag att jag var det
för känslan av att hänga löst i luften får min mage att snöra ihop sig totalt.
checkar nördlistan och kan tydligen pricka av en hel del.
som jag har undrat efter mitt tandläkarbrev, idag låg det på köksbordet.
välkommet till oss 9.05 (bara en sån sak) den 24 september 2008.
kunde lika gärna stått, snart kommer tåget, tut tut! håll utkik åt båda hållen!
det är osis att man inte kunde födas med perfekta raka gaddar ifrån början
eller bara kunde bestämma sig för om man vill ha stål i munnen eller inte.
stina - snart en räls nära dig!
jag hatar rubriker och nu blev jag sur.
tänker på om man borde baka en kladdkaka för man blev så sjukt sugen på det när man satt här och tyckte synd om sig själv. sen dyker det upp en insikt som talar om för en att det är ingen ide att baka någonting alls. jag känner ändå ingen smak för jag är genomförkyld.
inte för att jag vill vara i skolan, men jag vill heller inte vara här hemma för det finns absolut ingenting jag kan göra här. och så får jag den där känslan som har framkallats en del sen jag började gymnasiet. nämligen, sjutton vad onödigt allting är och varför finns det ingenting att se framemot?
säkerligen finns det saker att se framemot, men efter ett sommarlov proppat med massor händelser är det inte direkt givande att gå tillbaka till ett vardagslunk som aldrig riktigt lyckas bli någon vardagslunk. för i ärlighetens namn, hade inte lärarna mera ordning på schemat och saker i ettan? nu i tvåan verkar de vara lika skoltrötta som jag är. ingen ordning och det lyckas aldrig bli riktigt vardagslunk. vi får ledigt lite här och var och det känns som precis innan vi slutade skolan innan sommarlovet.
på något vis vill jag har ordning. jag vill veta att jag har skola fem dagar i veckan, två dagar att hitta på saker på och en pluggdag. ey, nu ska jag minsann städa hela jävla lägenhet för det är ju tusen gånger roligare än att ha såhär tråkigt iallafall. (sjutton vad sur jag blir!!)
