lifeline

jag är hemma, jag är äntligen hemma  i svedala.
jag har behov av att göra allting på samma gång.
jag älskar sverige trots att det säkerligen kommer regna hela veckan, men jag bryr mig inte.
jag älskar sverige ändå.


efter två veckor av konstant magont, extrem hemlängtan och nedräkning av dagar är jag hemma.
hemma, i min säng, min mjuka sköna säng med världens mjukaste gosigaste katt på ena sidan.
aldrig mer ska jag resa utomlands, iallafall inte på ett tag.
det är meningen att man ska vila ut när man åker bort, jag stressar istället upp mig och kan inte slappna av.
vill jag fly ifrån vardagen, då kan jag väl sätta mig och läsa en bok och drömma mig  bort, det är jag jävligt bra på!


jag har abstines.
jag vill göra allting på en och samma gång.
träffa alla, krama alla, skratta, plinka på min dator, gå på stan, sminka mig (nej, jag har inte haft smink på mig på 14 dagar, grymt skönt faktiskt) klä upp mig, äta godis, äta riktig mat, titta på one tree hill, titta på ace ventura, festa, leva.
men mest av allt vill jag bara krama alla, krama skiten ur alla mina älsklingar. det är sant, faktiskt. jag tror aldrig jag känt sånhär längtan efter att bara få se mina vänner som jag har just nu. träffade lisa igår, överlycklig av att få prata med någon annan än mina föräldrar, överlycklig över att få träffa henne.

så jag struntar i om det regnar.
struntar i om jag inte kan gå utanför dörren utan att bli dygnsur.
struntar i att mina föräldrar ogillar att jag går runt som en lysande glödlampa av glädje.
struntar i att smhi visar regn hela veckan.
struntar i allt såndär skit.
jag är hemma, i sverige, svedala, östergötland, linköping, älskade käraste vidingsjö!