det är skillnad nu.
det blir inget nytt rum för stina. jag orkar inte bry mig om något rum när jag ändå kommer lämna det om cirka tre år. för en gång skull vill jag vara en envis jävel och inte ge efter. någonting jag längtat efter i flera år kan mina föräldrar trycka ner i halsen på mig totalt och omvända till att det aldrig kommer gå. "du kommer aldrig bli ordningsam stina" "det kommer aldrig funka" "vi väntar faktiskt med att fixa vardagsrummet tills ditt rum är färdigt"
men skit samma. jag skiter i vad som egentligen händer med mitt rum, det är samma ångest väggar, spelar ingen roll vilken färg det är på tapeten eller vilka möbler som finns inuti. det är fortfarande samma ångest laddade rum med allt för mycket tonårs grubblerier intryckta i sprickorna.
det är skillnad nu. jag bryr mig inte för jag vet att jag kan fly fältet snart. drömmen om att fly är inte lika långt borta i fjärran, den är istället ganska nära, så nära att man nästan kan ta på den. jag bryr mig inte om mitt rum inte blir iordninggjort, jag kan flytta om tre år. "det vet du aldrig, det kan ta sju år innan du flyttar" ja, som att jag kommer sitta kvar i mitt äckliga förbannade tonårsrum tills jag blir tjugofyra år. det spelar ingen roll, föräldrar som aldrig tror på en finns det gott om. föräldrar som dömer en att misslyckas innan man ens har hunnit lära sig gå. föräldrar som slår in "du ska inte tro att du är någonting" i skallen. föräldrar som trycker in att tårar är någonting du ska hålla för dig själv.
det är skillnad nu. det är sådan stor skillnad mot när jag var yngre och längtade härifrån. jag såg inte ens ljuset i tunnel, det fanns bara famlade svarta väggar och ett hopp om att någonstans finna vägen ut. jag ser ljuset nu, jag vet när jag kan vara där och inte. så jag skiter i om mina väggar målas om i någon annan färg eller om mitt rum förblir samma bombnedslag det alltid varit. då får det vara så, jag kan fly härifrån, de sitter kvar.
men skit samma. jag skiter i vad som egentligen händer med mitt rum, det är samma ångest väggar, spelar ingen roll vilken färg det är på tapeten eller vilka möbler som finns inuti. det är fortfarande samma ångest laddade rum med allt för mycket tonårs grubblerier intryckta i sprickorna.
det är skillnad nu. jag bryr mig inte för jag vet att jag kan fly fältet snart. drömmen om att fly är inte lika långt borta i fjärran, den är istället ganska nära, så nära att man nästan kan ta på den. jag bryr mig inte om mitt rum inte blir iordninggjort, jag kan flytta om tre år. "det vet du aldrig, det kan ta sju år innan du flyttar" ja, som att jag kommer sitta kvar i mitt äckliga förbannade tonårsrum tills jag blir tjugofyra år. det spelar ingen roll, föräldrar som aldrig tror på en finns det gott om. föräldrar som dömer en att misslyckas innan man ens har hunnit lära sig gå. föräldrar som slår in "du ska inte tro att du är någonting" i skallen. föräldrar som trycker in att tårar är någonting du ska hålla för dig själv.
det är skillnad nu. det är sådan stor skillnad mot när jag var yngre och längtade härifrån. jag såg inte ens ljuset i tunnel, det fanns bara famlade svarta väggar och ett hopp om att någonstans finna vägen ut. jag ser ljuset nu, jag vet när jag kan vara där och inte. så jag skiter i om mina väggar målas om i någon annan färg eller om mitt rum förblir samma bombnedslag det alltid varit. då får det vara så, jag kan fly härifrån, de sitter kvar.
Kommentarer
Trackback
