jag kommer alltid vara värdelös.
jag har gått runt med en stor klump inom mig enda sedan jag cyklade hem igår natt. en klump som jag vet skulle komma ut på något sett, en stor mullrande svart ångestklump som på något sett kommer ta sig ut. den tog sig ut förut, för cirka en timma sedan, då jag lyssnade på Yrsa Walldén som sommarpratade i p1 i sommar.
för er som inte vet, kan jag upplysa er om att jag alltid söker efter texter, musik och framförallt människor som känner som jag gör. som kan beskriva det jag känner och tänker, det jag gråter för och det jag är totalt skräckslagen över. jag vet inte hur jag ska beskriva så någon ska kunna förstå vilken kraft som släpptes lös idag när jag lyssnade på hennes första inledande ord i hennes sommarprogram. om hur hon aldrig någonsin kände att hon dög, att hon var värdelös och att hon bara ville leva utan kraven och reglerna och sakerna man borde göra som omvärlden proppar på en, rakt ner i halsen. jag kände igen mig, tjöt konstant igenom ett helt sommarprogram och kunde inte ens sluta när min mamma kom in och frågade hur jag tyckte programmet var. jag får tårar i ögonen en.
igår när jag var på winnerbäcks konsert, tänkte jag på hur otroligt malplacerad jag är. jag vill också kunna gråta när han spelar du hade tid och elegi. jag vill också kunna gråta på de där rätta ställen. de där gångerna då du förväntas och accepteras att du får gråta, för det passar liksom in i bilden, då kan jag inte gråta, inte ens klämma fram en pytteliten tår. det har hänt mig så många gånger att jag känner mig misslyckad och fel placerad när jag inte kan gråta vid dessa rätta tillfällen. som begravningen av min morfar. hur mycket jag än ville gråta och hur mycket jag än saknade honom kunde jag inte få ut någonting som ens liknade en tår. och jag skämdes, jag skämdes när jag stod framme i kyrkan och inte kunde gråta när alla andra grät. jag gråter än idag över min morfar och över mig själv. över att jag inte kunde gråta den där gången, över att jag bara kan gråta när jag stänger dörren om mig i mitt trygga rum och kryper upp i min säng. jag kan gråta till shoreline med broder daniel eller anna ternheim, jag gråter stora floder när jag tittar på bilder över när jag var liten. för som lasse säger: det känns bara så jävla sorligt när man tänker på sig själv sittandes i barnrummet bland alla leksaker.
för er som inte vet, kan jag upplysa er om att jag alltid söker efter texter, musik och framförallt människor som känner som jag gör. som kan beskriva det jag känner och tänker, det jag gråter för och det jag är totalt skräckslagen över. jag vet inte hur jag ska beskriva så någon ska kunna förstå vilken kraft som släpptes lös idag när jag lyssnade på hennes första inledande ord i hennes sommarprogram. om hur hon aldrig någonsin kände att hon dög, att hon var värdelös och att hon bara ville leva utan kraven och reglerna och sakerna man borde göra som omvärlden proppar på en, rakt ner i halsen. jag kände igen mig, tjöt konstant igenom ett helt sommarprogram och kunde inte ens sluta när min mamma kom in och frågade hur jag tyckte programmet var. jag får tårar i ögonen en.
igår när jag var på winnerbäcks konsert, tänkte jag på hur otroligt malplacerad jag är. jag vill också kunna gråta när han spelar du hade tid och elegi. jag vill också kunna gråta på de där rätta ställen. de där gångerna då du förväntas och accepteras att du får gråta, för det passar liksom in i bilden, då kan jag inte gråta, inte ens klämma fram en pytteliten tår. det har hänt mig så många gånger att jag känner mig misslyckad och fel placerad när jag inte kan gråta vid dessa rätta tillfällen. som begravningen av min morfar. hur mycket jag än ville gråta och hur mycket jag än saknade honom kunde jag inte få ut någonting som ens liknade en tår. och jag skämdes, jag skämdes när jag stod framme i kyrkan och inte kunde gråta när alla andra grät. jag gråter än idag över min morfar och över mig själv. över att jag inte kunde gråta den där gången, över att jag bara kan gråta när jag stänger dörren om mig i mitt trygga rum och kryper upp i min säng. jag kan gråta till shoreline med broder daniel eller anna ternheim, jag gråter stora floder när jag tittar på bilder över när jag var liten. för som lasse säger: det känns bara så jävla sorligt när man tänker på sig själv sittandes i barnrummet bland alla leksaker.
Kommentarer
Trackback
