lifeline

"jag har nog aldrig riktigt vågat vara mig själv av rädsla för att jag inte skulle bli accepterad eller vara bra nog. Det jag gör är att jag nickar, ler och hoppas att de ska lämna mig ifred snart så jag kan gå hem och gömma mig på mitt trygga rum och inte behöva tänka mer på vad andra människor tycker om mig och tycker att jag borde göra. att leva upp till andra människor förväntningar är bland det svåraste jag vet, dels för att jag innerst inne tycker att jag är värdelös, att jag använder för mycket av världens syre bara genom att finnas till, och dels för att jag vet att någon litar på mig och att jag vet att det vill att jag ska genomföra något som det inte är säkert att jag kan och då måste jag leva med skulden, att jag inte var tillräcklig, att jag inte klarade av det och att de blev besvikna. det lättaste hade varit om jag var osynlig för jag vill gärna finnas kvar, jag vill gärna leva, jag vill bara slippa omvärldens krav och regler om hur man ska vara och bör klara av.  jag vill inte vara till besvär. låt mig få vara osynlig."  



ifrån programmet jag lyssnade på i morse. detta var det som slog mig hårt i magen, gav mig en käftsmäll och fällde omkull mig, ner på knä. allting på samma gång. jag vill så gärna kunna förklara varför jag får ångestattacker. varför jag inte vill släppa nära dem som vill komma nära. varför jag försöker och försöker öppna mig men gång på gång misslyckas. varför jag blir rädd, på gränsen till skräckslagen och vill fly härifrån.