lifeline

och så var liksom den här dagen över, den sista sommarlovsdagen och helt plötsligt kom jag på att det är för sjutton mitt näst sista sommarlov. snacka om ångest på den. känner nästan paniken komma men tillåter den inte riktigt att ta sig in under skinnet - jag som inte vill bli stor, som verkligen inte känner mig stor (hur stor kan egentligen känna sig med hundrasextiocentimeter över havet ?). jag och lisa pratade om att vi borde bli som peter pan och tingeling. jag skulle vara peter pan och lisa tingeling och så skulle vi leva i landet ingenstans och aldrig växa upp, barn för evigt.


på tal om sommarlov - alla mina sommarlov lyckas jag att få till en viss kontakt med någon person. enda sedan tvåtusenfem kan jag minnas att jag haft en eller vissa personer som just kunnat förknippas med olika sommarlov. detta sommarlov kan nästa lätt förknippas och dedikeras till  Lis Lisa Lisi. Visst, vi var nära redan innan, och hon spelade en stor roll i sommaren tvåtusensex också. men just den här sommaren känns det som vi kommit varandra ännu lite närmre (om det ens är möjligt ?) och jag har lärt mig att har inte jag svaret på någonting, så har lisa det. för vi är ganska lika, känner, tänker och funderar på ungefär samma sätt. she's lovely! och som sagt, är jag gladare än gladast över att hon ska gå på min skola i två år :) <3