en stund av klarhet, en stund av känslan att det ordnar sig.
nu är en sån stund då jag känner att jag klarar mig.
inte en sån stund som man får ibland när den säger, kämpa lite till så klarar du dig. detta är snarare en stund av, du klarar dig. för någonstans långt inne vet jag ju att jag gör det. det spelar ingen roll om jag gråter tills det känns som att jag gråtit ut min själ ur kroppen. det spelar ingen roll om jag råkar ha fått två livlinor bort rivna ifrån mig.
det spelar roll i den synen att det smärtar mig och att det gör ont. det spelar roll i den delen att det inte är ett dugg enkelt. nej, ganska svårt för att tala klar språk men det spelar ändå ingen roll vad som händer för i slutändan klarar jag mig. man väntar ut stormen, man gömmer sig under stenarna tills de hårda vindarna har dragit förbi och sen kan man stå igen. utan att tas med av vinden, utan att slungas bort. man kan andas igen fritt och lugnt och känna att man klarade sig, man överlevde. trots allt!
på något vis känns det som att jag inte skulle behöva fokusera på att ni kanske lämnar mig eller kanske inte gör det. jag har ju satt mitt ulitmatum, jag har bestämt mig för att vara envis. i en månad nu kan jag helt enkelt fokusera på mig och dem som stannat kvar. fokusera på att jobba framåt, att få ut någonting av alla samtal jag haft och på något sätt leta upp en ny väg att vandra. jag ska lära mig att våga chansa. det är dags för det nu och har varit länge nog.
så om ni ursäktar ska jag nu gå och nynna lite på timbuktu - det löser sig
för den lyckas alltid övertala mig om en sak varje gång, att det löser sig!
inte en sån stund som man får ibland när den säger, kämpa lite till så klarar du dig. detta är snarare en stund av, du klarar dig. för någonstans långt inne vet jag ju att jag gör det. det spelar ingen roll om jag gråter tills det känns som att jag gråtit ut min själ ur kroppen. det spelar ingen roll om jag råkar ha fått två livlinor bort rivna ifrån mig.
det spelar roll i den synen att det smärtar mig och att det gör ont. det spelar roll i den delen att det inte är ett dugg enkelt. nej, ganska svårt för att tala klar språk men det spelar ändå ingen roll vad som händer för i slutändan klarar jag mig. man väntar ut stormen, man gömmer sig under stenarna tills de hårda vindarna har dragit förbi och sen kan man stå igen. utan att tas med av vinden, utan att slungas bort. man kan andas igen fritt och lugnt och känna att man klarade sig, man överlevde. trots allt!
på något vis känns det som att jag inte skulle behöva fokusera på att ni kanske lämnar mig eller kanske inte gör det. jag har ju satt mitt ulitmatum, jag har bestämt mig för att vara envis. i en månad nu kan jag helt enkelt fokusera på mig och dem som stannat kvar. fokusera på att jobba framåt, att få ut någonting av alla samtal jag haft och på något sätt leta upp en ny väg att vandra. jag ska lära mig att våga chansa. det är dags för det nu och har varit länge nog.
så om ni ursäktar ska jag nu gå och nynna lite på timbuktu - det löser sig
för den lyckas alltid övertala mig om en sak varje gång, att det löser sig!
Kommentarer
Trackback
