det kallas att ge ut alldeles för många gula kort, men inga röda.
jag är arg nu. när jag är arg är jag riktig riktigt sjukt arg i kanske några minuter, högst en halvtimma sen brukar ilskan rinna av och kvar stannar bara den där känslan av tomhet och ledsamhet. det är oftast därför de som mest sett mig riktigt riktigt arg mina föräldrar och någon enstaka gång någon annan. de flesta får ta del av ledsamheten som kommer efteråt så även kommer ni få nu. (mest för att ett riktigt riktigt argt inlägg ifrån stina, mera skulle innehålla massor svärord, dra-åt-helvete-meningar och massor dåliga saker som jag inte riktigt menar, men någonstans måste ilskan komma ut eller hur.)
jag vill bara att människor ska sluta ljuga för mig, det är det enda jag ber om.
ibland undrar jag om det mitt fel att det är så enkelt att svika mig? eller, varför säga "ibland undrar jag", jag undrar jämt! jag har undrat i flera år nu. undrat, funderat, grubblat och tänkt över varför det är så enkelt att lämna mig. på något vis är jag kanske för svag och för enkel? nära vänner har påstått att jag ger de som sårat mig alldeles för många nya chanser. jag ger alldeles för många gula kort, men inga röda. trots allt när de kommit till dem själva, när de själva svikit då kryper en del tillbaka och ber om en ny chans. och då är det bra att ha en vän som hellre friar än fäller. då kritiserar de inte längre för att jag är för snäll eller för svag. för frågan är om någon av dem vet hur ont det gör att bli sviken av människor och sen bli tillsagd av dem som finns kvar att man får skylla sig själv?
frågan är inte längre, när tar mina gula kort slut. nej frågan jag ställer är, hur många nya chanser behöver ni innan ni ser er själva som svikare? hur många chanser behöver ni för att fixa allting som ni åstadkommit? hur många nya chanser, hur många gula kort, tycker ni att ni förtjänar innan ett rött? hur många chanser förtjänar just du?
ibland undrar jag om det mitt fel att det är så enkelt att svika mig? eller, varför säga "ibland undrar jag", jag undrar jämt! jag har undrat i flera år nu. undrat, funderat, grubblat och tänkt över varför det är så enkelt att lämna mig. på något vis är jag kanske för svag och för enkel? nära vänner har påstått att jag ger de som sårat mig alldeles för många nya chanser. jag ger alldeles för många gula kort, men inga röda. trots allt när de kommit till dem själva, när de själva svikit då kryper en del tillbaka och ber om en ny chans. och då är det bra att ha en vän som hellre friar än fäller. då kritiserar de inte längre för att jag är för snäll eller för svag. för frågan är om någon av dem vet hur ont det gör att bli sviken av människor och sen bli tillsagd av dem som finns kvar att man får skylla sig själv?
frågan är inte längre, när tar mina gula kort slut. nej frågan jag ställer är, hur många nya chanser behöver ni innan ni ser er själva som svikare? hur många chanser behöver ni för att fixa allting som ni åstadkommit? hur många nya chanser, hur många gula kort, tycker ni att ni förtjänar innan ett rött? hur många chanser förtjänar just du?
Kommentarer
Trackback
