jag kunde kladda foundation istället för kajal, visste ändå inte vem jag var.
jag ska på håkan om en dag och det känns det verkligen inte som. trots att det var länge sedan jag såg honom känns det som igår. det var 2005, sommar, were the action is kom för första gången till linköping. det var the ark, the hellacopters, moneybrother och sist men inte minst håkan hellström (!). det var jag, linda, irma och jenny. jag kommer ihåg att när håkan sjöng "nu kan du få mig så lätt" tittade jag upp mot himlen och det verkade som att alla mina problem liksom flög iväg upp i den mörka himlen och försvann, om så bara för en sekund. nästa dag pratade jag med linda på msn och vi snackade om att man gått in i något sorts vakuum och gick runt helt salig.
sommaren 2005 var sommaren då jag ltog bort stjärnorna, gömde undan broder daniel skivorna och reste mig upp, sakta men säkert. jag glömde bort håkan och hans musik för den hade, precis som broder daniels musik, hållit mig vaken alla de där nätterna då jag inte kunde sova. då ångesten låg klistrad emot huden. jag har mått sämre än då, men aldrig tror jag min ångest över att passa in varit så stor, aldrig har jag mått så dåligt över att inte passa in, att inte vara någon, att inte duga, att inte räcka till.
många skyller på stjärnorna och broder daniel musiken. jag skyller på att jag var ung och vilsen och inte visste bättre. en del av livet och det hade inte hjälpt om jag nu lyssnat på någon helt annan musik och istället för kajal och stjärnor runt ögonen hade haft lager av foundation och cigarettrök runt omkring mig. det spelade ingen roll hur jag såg, ångesten hade funnits där iallafall.
med denna långa beskriv (förlåt, men jag en långdragen människa) så vill jag bara säga, jag ska på håkan hellström imorgon, så be till gud att det inte regnar och att jag efter att ha lyssnat på mina två nya skivor ska nörda håkan hela dagen lång. både idag och imorgon!
sommaren 2005 var sommaren då jag ltog bort stjärnorna, gömde undan broder daniel skivorna och reste mig upp, sakta men säkert. jag glömde bort håkan och hans musik för den hade, precis som broder daniels musik, hållit mig vaken alla de där nätterna då jag inte kunde sova. då ångesten låg klistrad emot huden. jag har mått sämre än då, men aldrig tror jag min ångest över att passa in varit så stor, aldrig har jag mått så dåligt över att inte passa in, att inte vara någon, att inte duga, att inte räcka till.
många skyller på stjärnorna och broder daniel musiken. jag skyller på att jag var ung och vilsen och inte visste bättre. en del av livet och det hade inte hjälpt om jag nu lyssnat på någon helt annan musik och istället för kajal och stjärnor runt ögonen hade haft lager av foundation och cigarettrök runt omkring mig. det spelade ingen roll hur jag såg, ångesten hade funnits där iallafall.
med denna långa beskriv (förlåt, men jag en långdragen människa) så vill jag bara säga, jag ska på håkan hellström imorgon, så be till gud att det inte regnar och att jag efter att ha lyssnat på mina två nya skivor ska nörda håkan hela dagen lång. både idag och imorgon!
Kommentarer
Trackback
