man behöver inte alltid vara stark, man får finnas ändå.
man behöver inte alltid vara stark, man får finnas ändå
en av min käraste vänner har hjärtesorg. hon säger att hon är svag och att hon gråtit alldeles för många tårar i sin förtvivlan. på något sett känner jag det som små hugg i varje ord som hon beskriver. jag vill hålla om henne, säga någonting fint att man klarar sig, det ordnar sig. trots allt vet jag att dessa ord aldrig har någon större inverkan, får en bara i skugg av smärtan att avsky den människa som uttalat dem.
jag känner igen mig, när jag uttalar orden, jag förstår dig, är det för att jag gör det. det är därför det hugger i mig. för att jag vet hur det känns. när det känns som att luften tar slut och man får svårt att andas på grund av att själen gör så ont. när det värker i delar av kroppen man inte ens trodde existerade. jag har känt den där känslan, den där känslan av att vara helt maktlös över sina egna känslor. det enda man vill är att det ska försvinna. det där krampaktiga taget om magsäcken.
i sådana här lägen jämför jag alltid med mig själv och de jag har upplevt eller sett andra nära vänner gå igenom. jag satt kvar. jag väntade ut smärtan. envisare än så tror jag aldrig tidigare jag varit i hela mitt liv. jag övertygade mig själv om att det blir bättre, det kommer snart släppa. det släppte, men jag hann tänka många tusen gånger "varför flyr jag inte bara för?" sanningen att säga vet jag också av erfarenhet, det spelar ingen roll om man flyr, det gör lika ont i alla fall.
