lifeline

när människor gör illa mig har jag en tendens att skylla det på mig själv. att det är mitt eget fel för att jag utav någon anledning inte duger för den människan som sårat mig i fråga. den personen som gjort illa mig har helt enkelt gjort det för att det är fel på mig. jag är helt enkelt värd att såras.

det går alltid att hitta fel på en själv i dessa stunder, tro mig. på något vis lyckas också dessa fel gömma sig långt inuti så när det är dags för nästa sårar-scenario dyker dessa fel upp igen, lika hårda som förra gången. de påstår att man inte duger för att man antingen är för feg, för svag eller för svår. man duger inte för någon människa alls för man är för jobbig, ställer för höga krav eller för låga. man duger inte för att man någonstans inte var perfekt och det fick den någon, och alla före den, att göra illa dig. 

detta är en känsla som kväver mig. detta är ett sätt att fria den som sårat och fälla den som sårats. det är som att slänga offret i fängelse, istället för förövaren. detta är det som kommer efter ilskan, det som gör mitt dåliga samvete till hundra gånger starka strömmar under min hud. det är fel eller hur? ändå upprepas denna procedur gång på gång på gång. och jag har inte den blekaste aning om hur jag ska få den att stanna. 


jag fyller oskrivna blad, sida upp och sida ner, med ord. 
det jag kommit fram till är att ett trassligt hår matchar min trassliga personlighet.