lifeline

det var tydligen någon som kände igen sig i den där känslan jag beskrev när man blir kär och känner sig som en tioåring som fnittrar hela tiden. såklart nämner jag inga namn men icke konstigt att hon känner igen sig, hon är ganska lik mig i det mesta om man så får säga. :)



jag bråka med mina föräldrar ikväll. jag är en egoistisk, envis, sur och tvär människa när det kommer till mina föräldrar och att ha rätt och fel i våra disskutioner. för sanningen att säga är, det spelar ingen roll om de har rätt, jag fortsätter ändå bråka även om jag vet att jag har fel. vad de aldrig vet är att jag egentligen hatar att bråka med dem för varje gång efteråt känner jag mig ledsen. nivet, som när man var ganska liten och ens föräldrar skällde på en när man gjort fel. jag får samma känsla och ledsengråt i halsen, för det mesta, inte alltid men oftast. idag vet jag inte riktigt, jag tror jag skrev bort min ledsengråt i halsen, iallafall hann den aldrig smyga sig fram ut ur tårkanalerna och göra ränder på mina kinder. nej, inte i natt.

iallafall är jag nästan sjuk nog att jag vill tacka för att de bråkar med mig för då har jag någonting att skriva om idag också. på något konstigt vis har jag fått tillbaka suget efter att greppa pennan igen. igår skrev jag tills det knappt längre gick, skrivkramp skrivkramp, måste vara den mest skönaste smärta som finns. man vet att man åstadkommit något bra, förhoppningsvis. eller så är man bara en bit påväg till något riktigt bra. man kan ju alltid hoppas och vi lever på hoppet som min gamla konfirmations ledare sa.