how's your heart doing ?
det är så bra jobbat, det är så otroligt bra jobbat att jag nästan bara vill sätta mig och applåderat. problemet är nu att det gäller mig, det gäller mig igen, som vanligt. för vem var jag att tro att det skulle bli bra den här gången? att det någonsin skulle lösa sig för mig? trodde jag vuxit och inte fortsatt att vara så blåögd och blind men jag är tydligen likadan som förut. och jag straffas för det. straffas för att jag i min enfaldighet tror att jag kommer betyda någonting mer.
så blir jag ledsen. som ett barn kryper jag upp med knäna under hakan och djuren i famnen och bara gråter. gråter ut min frustration. jag vill ha tydliga tecken. jag vill ha en varningsröst som talar om för mig när faran är på ingång. läskig musik som spelas i bakgrunden så man förstår att nu kommer det farliga, nu ska man blunda så man slipper se. varför jag alltid blundar när jag tvingas se skräckfilm? svaret är enkelt, där har jag en möjlighet att undvika faran, i mitt liv stirrar jag istället skräcken rakt i ögonen. i mitt liv finns det ingenting som talar om när skurken kommer.
jag skulle kunna skriva meterlångt, men jag får dåligt samvete och känner mig otacksam. jag borde vara tacksam för att jag lever. för att jag andas och för att jag fortfarande kan känna saker. men jag är inte tacksam och därför gömmer jag mig under täcket och låtsas att jag inte finns.
så blir jag ledsen. som ett barn kryper jag upp med knäna under hakan och djuren i famnen och bara gråter. gråter ut min frustration. jag vill ha tydliga tecken. jag vill ha en varningsröst som talar om för mig när faran är på ingång. läskig musik som spelas i bakgrunden så man förstår att nu kommer det farliga, nu ska man blunda så man slipper se. varför jag alltid blundar när jag tvingas se skräckfilm? svaret är enkelt, där har jag en möjlighet att undvika faran, i mitt liv stirrar jag istället skräcken rakt i ögonen. i mitt liv finns det ingenting som talar om när skurken kommer.
jag skulle kunna skriva meterlångt, men jag får dåligt samvete och känner mig otacksam. jag borde vara tacksam för att jag lever. för att jag andas och för att jag fortfarande kan känna saker. men jag är inte tacksam och därför gömmer jag mig under täcket och låtsas att jag inte finns.
vad önskar du dig i julklapp?
ibland kan det dyka upp helt olika tankar i mitt huvud som till ex. när jag kom på igår att jag snart fyller år och vad sjutton ska jag önska mig? sen när jag kommer på att jag fyller arton får jag bara light ångest. på något vis känner jag mig fortfarande som den där 13 åriga flickan som började sjuan.
för att trappa ner på min ångest över min artonårsdag tänker jag istället på julafton och vad sjutton jag ska önska mig tills dess. ganska underhållande syssla när man inte har någonting bättre för sig än att förbanna datorn för att jag inte har någon bra musik på min mp3. musiken passar inte mitt humör alls nuförtiden. jag behöver ny fresh musik och det kommer väl sluta med att när jag nu ska vara duktig och gå ut och motionera får jag ha min gamla bärbara cd-spelare istället.
men den funkar ju den med!
för att trappa ner på min ångest över min artonårsdag tänker jag istället på julafton och vad sjutton jag ska önska mig tills dess. ganska underhållande syssla när man inte har någonting bättre för sig än att förbanna datorn för att jag inte har någon bra musik på min mp3. musiken passar inte mitt humör alls nuförtiden. jag behöver ny fresh musik och det kommer väl sluta med att när jag nu ska vara duktig och gå ut och motionera får jag ha min gamla bärbara cd-spelare istället.
men den funkar ju den med!
what i fear the most.
jag är skoltrött. jag erkänner, jag tycker skolan hänger över mig som ett stort mörkt regnmoln och jag orkar inte. när jag började ettan förra året la jag ner så otroligt mycket energi i början och jag vill göra det igen men kan inte. orken finns inte där, det finns ingen energi att ta ifrån och lägga på det som är viktigt.
jag vet att jag borde ta tag i engelskan och de ämnen som vi har nya lärare i allafall. det är bra att komma på bra fot med dem ifrån början och jag har engelska glosor imorgon men jag skjuter upp dem på framtiden. för jag orkar inte. jag fick vårdcentral lapp idag om att jag tydligen har blodbrist och ska komma för att göra flera nya tester och att jag troligtvis kommer få äta järntabletter en tid. såkallad blodbrist kan visa sig i till ex. trötthet står det.
direkt tänker jag, jag är inte trött. känner mig inte trött över huvudtaget. känner bara att jag blir förbannad för jag vill bara att min mage ska bli bra. jag vill inte ha några andra äckliga tabletter som ska hjälpa mig med något annat än min mage. samtidigt är det som en reaktion som börjar i kroppen och samtidigt tänker man. men jag kanske är lite trött ändå? och helt plötsligt känner man sig som en levande död som inte orkar någonting.
jag orkar inte skolan. skolan tynger på mina axlar. när historia lärare börjar prata prov och teman och jag börjar fundera över hösten tema får jag klump i magen. för hur ska jag orka plugga egentligen? jag orkar inte ens läsa en text på fem sidor i svenskan. jag vill inte gå i tvåan, vill inte läsa nationalekonomi, vill inte läsa matte b, vill inte ha världens bästa mattelärare som gör att man mår dåligt för att man inte orkar prestera, vill inte känna mig usel, vill inte vara lat och strunta i skolan men hur orkar man? hur klarar man sig? hur i helvete klarar man av att hantera en mage, ett huvud, ett hjärta och studier på en och samma gång? hur gör man så att ingenting utav dessa blir lidande och får offra mer åt det andra?
men framförallt, hur ska jag klara av tvåan?
och vi fortsätter att växa fast han förblir sexton år.
jag skulle säkerligen kunna skriva miljader ord om inte mer.
men det känns inte som någon av dem skulle kunna beskriva den lika bra som den här låten!
Jag ser ljusen som tänts i parken vid Kungsholmens hamn
Jag ser pojkar som gråter och flickor som tar dem i hand
Jag ser mannen på balkongen ta en tyst minut för sig själv
Det kan aldrig göras ogjort det där som hände ikväll
Är du en av dem som var där när det hände
Eller saknar du nån du en gång trodde du kände
Är du en av dem som gråter när ingen ser på
Är du en av dem som berörs ändå
Jag ser mig i spegeln med ögon röda av gråt
Jag tänker hur gick det till, hur bar dem sig åt
Min lillebror går ut och vi vet aldrig vart han ska
Jag blir så rädd när jag tänker att det kunde vart han eller jag
Aldrig mer ung, eller aldrig mera fri
När det handlar om barn har vi rätt att ta nåns parti
Men ni vet hur det känns när röda ögon ser svart
Och jag sänder en tanke till dig som ligger sömnlös inatt
Alla som vill ta en stund att fundera
När ska vi göra mod av sorgen och börja agera
Nu städar man gatan och snart försvinner alla spår
Och vi fortsätter att växa fast han förblir sexton år.
men det känns inte som någon av dem skulle kunna beskriva den lika bra som den här låten!
Jag ser ljusen som tänts i parken vid Kungsholmens hamn
Jag ser pojkar som gråter och flickor som tar dem i hand
Jag ser mannen på balkongen ta en tyst minut för sig själv
Det kan aldrig göras ogjort det där som hände ikväll
Är du en av dem som var där när det hände
Eller saknar du nån du en gång trodde du kände
Är du en av dem som gråter när ingen ser på
Är du en av dem som berörs ändå
Jag ser mig i spegeln med ögon röda av gråt
Jag tänker hur gick det till, hur bar dem sig åt
Min lillebror går ut och vi vet aldrig vart han ska
Jag blir så rädd när jag tänker att det kunde vart han eller jag
Aldrig mer ung, eller aldrig mera fri
När det handlar om barn har vi rätt att ta nåns parti
Men ni vet hur det känns när röda ögon ser svart
Och jag sänder en tanke till dig som ligger sömnlös inatt
Alla som vill ta en stund att fundera
När ska vi göra mod av sorgen och börja agera
Nu städar man gatan och snart försvinner alla spår
Och vi fortsätter att växa fast han förblir sexton år.
the first time.
ostadiga darriga ben, ett hårt pumpade hjärta och ett leende du inte vill eller ens kan sudda ut.
(och du vill behålla den där känslan föralltid, för den kittlar så skönt inuti magen.)
jag hade glömt bort hur det kändes.
i've been this way with so many before
but it feels like the first time.
du vill inte ha mig, jag lovar dig.
"jag har nog aldrig riktigt vågat vara mig själv av rädsla för att jag inte skulle bli accepterad eller vara bra nog. Det jag gör är att jag nickar, ler och hoppas att de ska lämna mig ifred snart så jag kan gå hem och gömma mig på mitt trygga rum och inte behöva tänka mer på vad andra människor tycker om mig och tycker att jag borde göra. att leva upp till andra människor förväntningar är bland det svåraste jag vet, dels för att jag innerst inne tycker att jag är värdelös, att jag använder för mycket av världens syre bara genom att finnas till, och dels för att jag vet att någon litar på mig och att jag vet att det vill att jag ska genomföra något som det inte är säkert att jag kan och då måste jag leva med skulden, att jag inte var tillräcklig, att jag inte klarade av det och att de blev besvikna. det lättaste hade varit om jag var osynlig för jag vill gärna finnas kvar, jag vill gärna leva, jag vill bara slippa omvärldens krav och regler om hur man ska vara och bör klara av. jag vill inte vara till besvär. låt mig få vara osynlig."
ifrån programmet jag lyssnade på i morse. detta var det som slog mig hårt i magen, gav mig en käftsmäll och fällde omkull mig, ner på knä. allting på samma gång. jag vill så gärna kunna förklara varför jag får ångestattacker. varför jag inte vill släppa nära dem som vill komma nära. varför jag försöker och försöker öppna mig men gång på gång misslyckas. varför jag blir rädd, på gränsen till skräckslagen och vill fly härifrån.
jag kommer alltid vara värdelös.
jag har gått runt med en stor klump inom mig enda sedan jag cyklade hem igår natt. en klump som jag vet skulle komma ut på något sett, en stor mullrande svart ångestklump som på något sett kommer ta sig ut. den tog sig ut förut, för cirka en timma sedan, då jag lyssnade på Yrsa Walldén som sommarpratade i p1 i sommar.
för er som inte vet, kan jag upplysa er om att jag alltid söker efter texter, musik och framförallt människor som känner som jag gör. som kan beskriva det jag känner och tänker, det jag gråter för och det jag är totalt skräckslagen över. jag vet inte hur jag ska beskriva så någon ska kunna förstå vilken kraft som släpptes lös idag när jag lyssnade på hennes första inledande ord i hennes sommarprogram. om hur hon aldrig någonsin kände att hon dög, att hon var värdelös och att hon bara ville leva utan kraven och reglerna och sakerna man borde göra som omvärlden proppar på en, rakt ner i halsen. jag kände igen mig, tjöt konstant igenom ett helt sommarprogram och kunde inte ens sluta när min mamma kom in och frågade hur jag tyckte programmet var. jag får tårar i ögonen en.
igår när jag var på winnerbäcks konsert, tänkte jag på hur otroligt malplacerad jag är. jag vill också kunna gråta när han spelar du hade tid och elegi. jag vill också kunna gråta på de där rätta ställen. de där gångerna då du förväntas och accepteras att du får gråta, för det passar liksom in i bilden, då kan jag inte gråta, inte ens klämma fram en pytteliten tår. det har hänt mig så många gånger att jag känner mig misslyckad och fel placerad när jag inte kan gråta vid dessa rätta tillfällen. som begravningen av min morfar. hur mycket jag än ville gråta och hur mycket jag än saknade honom kunde jag inte få ut någonting som ens liknade en tår. och jag skämdes, jag skämdes när jag stod framme i kyrkan och inte kunde gråta när alla andra grät. jag gråter än idag över min morfar och över mig själv. över att jag inte kunde gråta den där gången, över att jag bara kan gråta när jag stänger dörren om mig i mitt trygga rum och kryper upp i min säng. jag kan gråta till shoreline med broder daniel eller anna ternheim, jag gråter stora floder när jag tittar på bilder över när jag var liten. för som lasse säger: det känns bara så jävla sorligt när man tänker på sig själv sittandes i barnrummet bland alla leksaker.
för er som inte vet, kan jag upplysa er om att jag alltid söker efter texter, musik och framförallt människor som känner som jag gör. som kan beskriva det jag känner och tänker, det jag gråter för och det jag är totalt skräckslagen över. jag vet inte hur jag ska beskriva så någon ska kunna förstå vilken kraft som släpptes lös idag när jag lyssnade på hennes första inledande ord i hennes sommarprogram. om hur hon aldrig någonsin kände att hon dög, att hon var värdelös och att hon bara ville leva utan kraven och reglerna och sakerna man borde göra som omvärlden proppar på en, rakt ner i halsen. jag kände igen mig, tjöt konstant igenom ett helt sommarprogram och kunde inte ens sluta när min mamma kom in och frågade hur jag tyckte programmet var. jag får tårar i ögonen en.
igår när jag var på winnerbäcks konsert, tänkte jag på hur otroligt malplacerad jag är. jag vill också kunna gråta när han spelar du hade tid och elegi. jag vill också kunna gråta på de där rätta ställen. de där gångerna då du förväntas och accepteras att du får gråta, för det passar liksom in i bilden, då kan jag inte gråta, inte ens klämma fram en pytteliten tår. det har hänt mig så många gånger att jag känner mig misslyckad och fel placerad när jag inte kan gråta vid dessa rätta tillfällen. som begravningen av min morfar. hur mycket jag än ville gråta och hur mycket jag än saknade honom kunde jag inte få ut någonting som ens liknade en tår. och jag skämdes, jag skämdes när jag stod framme i kyrkan och inte kunde gråta när alla andra grät. jag gråter än idag över min morfar och över mig själv. över att jag inte kunde gråta den där gången, över att jag bara kan gråta när jag stänger dörren om mig i mitt trygga rum och kryper upp i min säng. jag kan gråta till shoreline med broder daniel eller anna ternheim, jag gråter stora floder när jag tittar på bilder över när jag var liten. för som lasse säger: det känns bara så jävla sorligt när man tänker på sig själv sittandes i barnrummet bland alla leksaker.
medicin, medicin, massor medicin.
jag fick medicin, för magen min. plus fick jag ta blodprov för första gången i hela mitt liv så jag hade ett läckert plåster på armen och kände mig snuskigt duktigt som kunde åka till doktorn, ta blodprov och hämta ut min medicin på apoteket alldeles själv. vuxenpoäng till mig!
så håll tummarna för att medicinen funkar som den ska + att det inte blir några biverkningar = att lördagen blir så smärtfri som möjligt. kan också upplysa om att läkaren sa att det var viktigt att jag motionerade. yes, tänkte min lilla mamma direkt. då kan min kära mor alltid ta till "men tänk på din mage" varje gång hon vill att jag ska ut och gå med henne.
it's really really great!
go slinky go!
bara för att jag alldeles snarast ska spela lite utsökta spel på datorn men först måste jag göra lite utmaning av stina, mest för att, jag vet inte. fick bara lust att för en gång skull lyda någon som utmanar mig på något sådant här. har faktiskt aldrig hänt tidigare.
1. Klädbutik: för tillfället: beyond retro!
2. Inredningsbutik: allas vårt ikea är jag nog tvungen att säga.
3. Godis: Choklad :) <3
4. Stad: göteborg eller stockholm.
5. Dryck: mmmm - iste!
6. Musik: ja, måste säga älskade lasse. går på repeat som sagt.
7. Tv-serie: one tree hill (Om det nu kan börja på tv någon gång) och that's 70' show.
8. Film: ACE VENTURA - everyone loves a slinky, you got to get a slinky, slinky slinky, go slinky go!
9. Träning: cykla cirka 6 km till skolan räknas faktiskt.
10. Bakverk: muffins :D
11. Kaffe: nej, tack!
1. Klädbutik: för tillfället: beyond retro!
2. Inredningsbutik: allas vårt ikea är jag nog tvungen att säga.
3. Godis: Choklad :) <3
4. Stad: göteborg eller stockholm.
5. Dryck: mmmm - iste!
6. Musik: ja, måste säga älskade lasse. går på repeat som sagt.
7. Tv-serie: one tree hill (Om det nu kan börja på tv någon gång) och that's 70' show.
8. Film: ACE VENTURA - everyone loves a slinky, you got to get a slinky, slinky slinky, go slinky go!
9. Träning: cykla cirka 6 km till skolan räknas faktiskt.
10. Bakverk: muffins :D
11. Kaffe: nej, tack!
i landet ingenstans.
och så var liksom den här dagen över, den sista sommarlovsdagen och helt plötsligt kom jag på att det är för sjutton mitt näst sista sommarlov. snacka om ångest på den. känner nästan paniken komma men tillåter den inte riktigt att ta sig in under skinnet - jag som inte vill bli stor, som verkligen inte känner mig stor (hur stor kan egentligen känna sig med hundrasextiocentimeter över havet ?). jag och lisa pratade om att vi borde bli som peter pan och tingeling. jag skulle vara peter pan och lisa tingeling och så skulle vi leva i landet ingenstans och aldrig växa upp, barn för evigt.
på tal om sommarlov - alla mina sommarlov lyckas jag att få till en viss kontakt med någon person. enda sedan tvåtusenfem kan jag minnas att jag haft en eller vissa personer som just kunnat förknippas med olika sommarlov. detta sommarlov kan nästa lätt förknippas och dedikeras till Lis Lisa Lisi. Visst, vi var nära redan innan, och hon spelade en stor roll i sommaren tvåtusensex också. men just den här sommaren känns det som vi kommit varandra ännu lite närmre (om det ens är möjligt ?) och jag har lärt mig att har inte jag svaret på någonting, så har lisa det. för vi är ganska lika, känner, tänker och funderar på ungefär samma sätt. she's lovely! och som sagt, är jag gladare än gladast över att hon ska gå på min skola i två år :) <3
på tal om sommarlov - alla mina sommarlov lyckas jag att få till en viss kontakt med någon person. enda sedan tvåtusenfem kan jag minnas att jag haft en eller vissa personer som just kunnat förknippas med olika sommarlov. detta sommarlov kan nästa lätt förknippas och dedikeras till Lis Lisa Lisi. Visst, vi var nära redan innan, och hon spelade en stor roll i sommaren tvåtusensex också. men just den här sommaren känns det som vi kommit varandra ännu lite närmre (om det ens är möjligt ?) och jag har lärt mig att har inte jag svaret på någonting, så har lisa det. för vi är ganska lika, känner, tänker och funderar på ungefär samma sätt. she's lovely! och som sagt, är jag gladare än gladast över att hon ska gå på min skola i två år :) <3
vårdcentralen.
tänk att en tid på vårdcentralen kan göra en så smålycklig.
(hoppas de ger mig mediciner, massor med medicinier eller berättar för mig om en avstägningsknapp jag kan trycka på.)
(hoppas de ger mig mediciner, massor med medicinier eller berättar för mig om en avstägningsknapp jag kan trycka på.)
människor som tror har en chans.
magvärken är kontrollerbar idag - tack och lov!
idag vill jag sy, istället rensar jag mitt rum och råkar halka in på bloggar vars inlägg träffar både mig och lisa rakt i magen, som ett knytnävsslag. jag lyssnar på strimmor som blivit min nya favoritlåt + att jag längtar till lasses konsert något oerhört.
johan: hur ska vi ta oss hem ifrån lasse konserten? cykla?
jag: klart vi ska cykla! Det är rejäl lycka att cykla hem ifrån en lasse konsert, rent och härligt lyckorus!
johan : då cyklar vi :)
idag vill jag sy, istället rensar jag mitt rum och råkar halka in på bloggar vars inlägg träffar både mig och lisa rakt i magen, som ett knytnävsslag. jag lyssnar på strimmor som blivit min nya favoritlåt + att jag längtar till lasses konsert något oerhört.
johan: hur ska vi ta oss hem ifrån lasse konserten? cykla?
jag: klart vi ska cykla! Det är rejäl lycka att cykla hem ifrån en lasse konsert, rent och härligt lyckorus!
johan : då cyklar vi :)
ännu ett klagoljud ifrån hon som inte kan sova.
det är värst vad jag uppdaterar idag. jo, jag vet. men alla mina kompisar är någon annanstans och jag får inte tag i någon av mina föräldrar och min mage värker fortfarande. jag vet ärligt talat inte vad jag ska ta mig till förutom att skriva ännu ett inlägg, och ännu ett till.
jag vill vara obarmhärtigt självständig. någon som litar på sig själv och tror på sig själv. jag vill vara och försöker intala mig att jag kan bli, men jag ser min fasad krackilera framför spegeln och kvar blir bara en liten blond flicka, knappt tre år gammal som inte vill växa upp, som inte vill bli stor, som inte klarar av allting som man ska klara av när man växer. hon vill inte känna den krampaktiga magvärken, det räcker med att hon ska försöka hålla uppe sig själv psykiskt. det räcker med att försöka bygga upp någon form av tillit till sig själv. jag känner mig fortfarande som flickan under skrivbordet, hur ska jag bli myndig om ett halvår och kunna ta hand om mig själv?
alla filmer är uttittade. jag har tröttnat på föda som rostat bröd och banan. jag försökte äta nesquik förut. det bidrog bara till ännu värre magsmärtor. jag försökte äta laxen och riset men så fort jag öppnade locket till matlådan fick jag kräkreflexer och var tvungen att stänga den igen. jag vet att jag klagar men jag måste, måste, måste, måste få ut smärtan någonstans. annars kommer den stanna inuti mig och växa sig till ett stort krig och sen är vi igång igen.
(det pågår krig inom mig.)
borde kanske försöka titta på one tree hill men jag tröttnat på att titta på tv och det jag nu roar mig med är att känna hur värken förflyttar sig runt, ifrån ryggen, till mitten av magen, till bröstet, osv osv. jag har gråtit alldeles för mycket idag och mina ögon är trötta och huvudet värker. ipren hjälper inte särskilt långt. jag vill bara slippa smärta, vad som helst som kan göra att jag kan få slippa ha ont i magen, jag lovar, jag gör vad som helst.
jag vill vara obarmhärtigt självständig. någon som litar på sig själv och tror på sig själv. jag vill vara och försöker intala mig att jag kan bli, men jag ser min fasad krackilera framför spegeln och kvar blir bara en liten blond flicka, knappt tre år gammal som inte vill växa upp, som inte vill bli stor, som inte klarar av allting som man ska klara av när man växer. hon vill inte känna den krampaktiga magvärken, det räcker med att hon ska försöka hålla uppe sig själv psykiskt. det räcker med att försöka bygga upp någon form av tillit till sig själv. jag känner mig fortfarande som flickan under skrivbordet, hur ska jag bli myndig om ett halvår och kunna ta hand om mig själv?
alla filmer är uttittade. jag har tröttnat på föda som rostat bröd och banan. jag försökte äta nesquik förut. det bidrog bara till ännu värre magsmärtor. jag försökte äta laxen och riset men så fort jag öppnade locket till matlådan fick jag kräkreflexer och var tvungen att stänga den igen. jag vet att jag klagar men jag måste, måste, måste, måste få ut smärtan någonstans. annars kommer den stanna inuti mig och växa sig till ett stort krig och sen är vi igång igen.
(det pågår krig inom mig.)
borde kanske försöka titta på one tree hill men jag tröttnat på att titta på tv och det jag nu roar mig med är att känna hur värken förflyttar sig runt, ifrån ryggen, till mitten av magen, till bröstet, osv osv. jag har gråtit alldeles för mycket idag och mina ögon är trötta och huvudet värker. ipren hjälper inte särskilt långt. jag vill bara slippa smärta, vad som helst som kan göra att jag kan få slippa ha ont i magen, jag lovar, jag gör vad som helst.
en trasslig personlighet skapar en trasslig mage.
vaknade klockan fyra med en hejdundrande magvärk som inte gått över än.
jag lever på frukt, rostade mackor, te och knäckebröd. jag har tittat redan på en rad filmer som vi har inspelade. jag grät till shrek (?). jag har småsjungit till melissa horn. Det blev inget dop, det blir ingen nykvarns festival för mig i kväll och jag startar en grov hatkampanj emot min mage. jag önskar bara att det kunde försvinna, den där sugande känslan i magen som känns som att den tar all energi jag har i min kropp. över allt i hela lägenhet ligger äppelskrutt, bananskal och förut hittade jag en kvarglömd halväten rostad macka vid datorn.
jag är ledsen, förbannad och trött om vart annat. har inte alls sovit bra inatt, känns som jag egentligen inte sovit en blund. jag är ledsen och förbannad för att min mage ska förstöra allting för mig. den har gjort det i snart tre års tid och jag vet inte hur många gånger jag bett mina föräldrar att ta mig till läkaren. ge mig ett piller, ge mig vad sjutton som helst som gör att den här magvärken försvinner. den förstör, den förstör så otroligt mycket.
jag känner mig som när jag var cirka tio och gömde mig under skrivbordet och grät, tyst för mig själv. min mage tar helt enkelt mitt liv ifrån mig och jag har inte den blekaste aning om hur jag ska kunna stoppa den. jag är rädd för att ingen annan kommer kunna ha ett svar till den gåtan heller.
nu blir det lite mera knäckebröd och ya-ya flickornas gudomliga hemligheter i ett försök att glömma ångesten som kryper under mitt skinn.
(igår och idag har bara bevisat så otroligt mycket för mig när det gäller dig. jag behöver dig! jag vill verkligen ringa dig eller bara skicka ett sms. inte ens prata om mig, utan fråga hur du mår och så kan vi klaga över att just vi alltid drabbas av magont när roligheter dyker upp. jag vill bara berätta allting för dig, allting som händer, fråga om råd och tala om hur rädd jag är. någon som jag inte behöver förklara för varför jag blir så otroligt rädd. jag saknar dig)
jag lever på frukt, rostade mackor, te och knäckebröd. jag har tittat redan på en rad filmer som vi har inspelade. jag grät till shrek (?). jag har småsjungit till melissa horn. Det blev inget dop, det blir ingen nykvarns festival för mig i kväll och jag startar en grov hatkampanj emot min mage. jag önskar bara att det kunde försvinna, den där sugande känslan i magen som känns som att den tar all energi jag har i min kropp. över allt i hela lägenhet ligger äppelskrutt, bananskal och förut hittade jag en kvarglömd halväten rostad macka vid datorn.
jag är ledsen, förbannad och trött om vart annat. har inte alls sovit bra inatt, känns som jag egentligen inte sovit en blund. jag är ledsen och förbannad för att min mage ska förstöra allting för mig. den har gjort det i snart tre års tid och jag vet inte hur många gånger jag bett mina föräldrar att ta mig till läkaren. ge mig ett piller, ge mig vad sjutton som helst som gör att den här magvärken försvinner. den förstör, den förstör så otroligt mycket.
jag känner mig som när jag var cirka tio och gömde mig under skrivbordet och grät, tyst för mig själv. min mage tar helt enkelt mitt liv ifrån mig och jag har inte den blekaste aning om hur jag ska kunna stoppa den. jag är rädd för att ingen annan kommer kunna ha ett svar till den gåtan heller.
nu blir det lite mera knäckebröd och ya-ya flickornas gudomliga hemligheter i ett försök att glömma ångesten som kryper under mitt skinn.
(igår och idag har bara bevisat så otroligt mycket för mig när det gäller dig. jag behöver dig! jag vill verkligen ringa dig eller bara skicka ett sms. inte ens prata om mig, utan fråga hur du mår och så kan vi klaga över att just vi alltid drabbas av magont när roligheter dyker upp. jag vill bara berätta allting för dig, allting som händer, fråga om råd och tala om hur rädd jag är. någon som jag inte behöver förklara för varför jag blir så otroligt rädd. jag saknar dig)
knaslycka ?
det är dig jag vill ringa.
dig jag vill berätta allting jag varit med om.
det är dig jag vill dela min knaslycka med.
det är så sant som jag säger det, det är dig som jag vill dela detta med.
(jag äter inte en banan i natt, jag äter två)
dig jag vill berätta allting jag varit med om.
det är dig jag vill dela min knaslycka med.
det är så sant som jag säger det, det är dig som jag vill dela detta med.
(jag äter inte en banan i natt, jag äter två)
jag gav upp för länge sen.
jag är som en köttbit ni sliter i stycken. ni sliter sönder mig i stycken och jag bara gråter, inuti.
jag låter er hållas, låter er slita sönder mig och ni vet så väl att jag aldrig kommer säga stopp. ni vet precis vad ni ska säga för att jag ska få den där skräckpaniken i magen som pumpas runt i ådrorna. ni vet precis hur ni ska få mig dit ni vill. ni känner mig, in i minsta lilla detalj känner ni mig.
men jag känner er. vid varje tillfälle som ni har sytt ihop mina läppar har jag tänkt och tänkt. (ni borde lärt er att det är det jag är bäst på) och jag känner så väl igen varningssignalerna och mönstrerna. så väl att jag tror jag är mera medveten om dem än ni.
jag vet att jag skulle kunna göra er stumma, men jag undrar vad priset är för det?
Det fanns en kärlek men den har brunnit ut
Du fick för stor del av mitt liv, jag kunde inte andas tillslut
Du säger att du minns och att det känns som igår
Men det var för länge sen för att ens komma ihåg
Och jag som trodde jag var kvar, jag har börjat på nytt
Det vet jag när jag ser dig, vart har du tagit vägen
Det finns ingen att behaga, inget att förklara
Inget att försvara, jag gav upp för länge sen
jag låter er hållas, låter er slita sönder mig och ni vet så väl att jag aldrig kommer säga stopp. ni vet precis vad ni ska säga för att jag ska få den där skräckpaniken i magen som pumpas runt i ådrorna. ni vet precis hur ni ska få mig dit ni vill. ni känner mig, in i minsta lilla detalj känner ni mig.
men jag känner er. vid varje tillfälle som ni har sytt ihop mina läppar har jag tänkt och tänkt. (ni borde lärt er att det är det jag är bäst på) och jag känner så väl igen varningssignalerna och mönstrerna. så väl att jag tror jag är mera medveten om dem än ni.
jag vet att jag skulle kunna göra er stumma, men jag undrar vad priset är för det?
Det fanns en kärlek men den har brunnit ut
Du fick för stor del av mitt liv, jag kunde inte andas tillslut
Du säger att du minns och att det känns som igår
Men det var för länge sen för att ens komma ihåg
Och jag som trodde jag var kvar, jag har börjat på nytt
Det vet jag när jag ser dig, vart har du tagit vägen
Det finns ingen att behaga, inget att förklara
Inget att försvara, jag gav upp för länge sen
är det på riktigt nu?
jag är hemma ifrån stockholm och mitt rum är en ännu större katastrof, ser ut som en atombomb smält av därinne. vadar praktiskt taget fram i kläder, gamla brev, dagböcker och små prylar.
jag känner ensam paniken hinna ifatt mig ännu en gång.
den där små värkande känslan i magen som varnar en men som jag aldrig vågar möta. jag springer ifrån den fast jag borde stanna, jag vet det så väl.
jag vågar inte vara ensam längre, är inte ensam längre,
hittar på ursäkter, måste göras, måste hinnas med.
men när det bara är jag, jag och min gruvande gurglande magvärk
får jag hopplöshetskänslan intryckt enda ner i halsen tills kräkreflexen slås på jag vet inte om det är min hjärna som spelar ännu ett spratt med mig eller om det är på riktigt nu.
är en riktigt varning, är det på riktigt nu?
jag känner ensam paniken hinna ifatt mig ännu en gång.
den där små värkande känslan i magen som varnar en men som jag aldrig vågar möta. jag springer ifrån den fast jag borde stanna, jag vet det så väl.
jag vågar inte vara ensam längre, är inte ensam längre,
hittar på ursäkter, måste göras, måste hinnas med.
men när det bara är jag, jag och min gruvande gurglande magvärk
får jag hopplöshetskänslan intryckt enda ner i halsen tills kräkreflexen slås på jag vet inte om det är min hjärna som spelar ännu ett spratt med mig eller om det är på riktigt nu.
är en riktigt varning, är det på riktigt nu?
men det är så mycket man borde.
jag borde göra en massa saker just nu. som alltid. det stående förslaget när jag verkligen är tom i huvudet och bara vill skriva är att rada upp typ tio meningar med "jag borde . . ." sedan avslutas det lite fint med "men det är så mycket man borde" det är mitt stående förslag, varje gång ide kassan sinar. det har blivit som ett motto,
så i detta nu borde jag ändra typsnitt i den här bloggen, jag borde sova för jag ska upp hyfsat tidigt imorgon, jag borde packa, borde fundera på vad jag faktiskt vill ha på mig två dagar framöver, borde ta tag och städa mitt rum, borde rensa, borde gå på toaletten, men det är så mycket man borde.
så istället sitter jag här, vid datorn, och letar fina ideer till mina tyger som är ytterst fina men jag vet icke vad de vill bli. idag gömde jag undan ett par fin fina gamla rödvitrutiga gardiner som mamma tänkte slänga. hon suckade när jag sprang med dem in i mitt rum och gömde dem för henne. "stina, vad ska du till dem till, vad ska du sy av dem?" "inte sjutton vet jag men de var för fina för att stoppas i sopporna!" där är svaret!
jag ska till stockholm imorgon, till farmor, till stockholm, mmmm. jag har börjat tycka om stockholm mer och mer faktiskt. ska bli en fröjd att få åka dit igen, borde bara komma ihåg att packa ner öronproppar annars blir det väl inte en blund på nätterna överhuvudtaget men en snarkande pappa och farmor.
så i detta nu borde jag ändra typsnitt i den här bloggen, jag borde sova för jag ska upp hyfsat tidigt imorgon, jag borde packa, borde fundera på vad jag faktiskt vill ha på mig två dagar framöver, borde ta tag och städa mitt rum, borde rensa, borde gå på toaletten, men det är så mycket man borde.
så istället sitter jag här, vid datorn, och letar fina ideer till mina tyger som är ytterst fina men jag vet icke vad de vill bli. idag gömde jag undan ett par fin fina gamla rödvitrutiga gardiner som mamma tänkte slänga. hon suckade när jag sprang med dem in i mitt rum och gömde dem för henne. "stina, vad ska du till dem till, vad ska du sy av dem?" "inte sjutton vet jag men de var för fina för att stoppas i sopporna!" där är svaret!
jag ska till stockholm imorgon, till farmor, till stockholm, mmmm. jag har börjat tycka om stockholm mer och mer faktiskt. ska bli en fröjd att få åka dit igen, borde bara komma ihåg att packa ner öronproppar annars blir det väl inte en blund på nätterna överhuvudtaget men en snarkande pappa och farmor.
det är skillnad nu.
det blir inget nytt rum för stina. jag orkar inte bry mig om något rum när jag ändå kommer lämna det om cirka tre år. för en gång skull vill jag vara en envis jävel och inte ge efter. någonting jag längtat efter i flera år kan mina föräldrar trycka ner i halsen på mig totalt och omvända till att det aldrig kommer gå. "du kommer aldrig bli ordningsam stina" "det kommer aldrig funka" "vi väntar faktiskt med att fixa vardagsrummet tills ditt rum är färdigt"
men skit samma. jag skiter i vad som egentligen händer med mitt rum, det är samma ångest väggar, spelar ingen roll vilken färg det är på tapeten eller vilka möbler som finns inuti. det är fortfarande samma ångest laddade rum med allt för mycket tonårs grubblerier intryckta i sprickorna.
det är skillnad nu. jag bryr mig inte för jag vet att jag kan fly fältet snart. drömmen om att fly är inte lika långt borta i fjärran, den är istället ganska nära, så nära att man nästan kan ta på den. jag bryr mig inte om mitt rum inte blir iordninggjort, jag kan flytta om tre år. "det vet du aldrig, det kan ta sju år innan du flyttar" ja, som att jag kommer sitta kvar i mitt äckliga förbannade tonårsrum tills jag blir tjugofyra år. det spelar ingen roll, föräldrar som aldrig tror på en finns det gott om. föräldrar som dömer en att misslyckas innan man ens har hunnit lära sig gå. föräldrar som slår in "du ska inte tro att du är någonting" i skallen. föräldrar som trycker in att tårar är någonting du ska hålla för dig själv.
det är skillnad nu. det är sådan stor skillnad mot när jag var yngre och längtade härifrån. jag såg inte ens ljuset i tunnel, det fanns bara famlade svarta väggar och ett hopp om att någonstans finna vägen ut. jag ser ljuset nu, jag vet när jag kan vara där och inte. så jag skiter i om mina väggar målas om i någon annan färg eller om mitt rum förblir samma bombnedslag det alltid varit. då får det vara så, jag kan fly härifrån, de sitter kvar.
men skit samma. jag skiter i vad som egentligen händer med mitt rum, det är samma ångest väggar, spelar ingen roll vilken färg det är på tapeten eller vilka möbler som finns inuti. det är fortfarande samma ångest laddade rum med allt för mycket tonårs grubblerier intryckta i sprickorna.
det är skillnad nu. jag bryr mig inte för jag vet att jag kan fly fältet snart. drömmen om att fly är inte lika långt borta i fjärran, den är istället ganska nära, så nära att man nästan kan ta på den. jag bryr mig inte om mitt rum inte blir iordninggjort, jag kan flytta om tre år. "det vet du aldrig, det kan ta sju år innan du flyttar" ja, som att jag kommer sitta kvar i mitt äckliga förbannade tonårsrum tills jag blir tjugofyra år. det spelar ingen roll, föräldrar som aldrig tror på en finns det gott om. föräldrar som dömer en att misslyckas innan man ens har hunnit lära sig gå. föräldrar som slår in "du ska inte tro att du är någonting" i skallen. föräldrar som trycker in att tårar är någonting du ska hålla för dig själv.
det är skillnad nu. det är sådan stor skillnad mot när jag var yngre och längtade härifrån. jag såg inte ens ljuset i tunnel, det fanns bara famlade svarta väggar och ett hopp om att någonstans finna vägen ut. jag ser ljuset nu, jag vet när jag kan vara där och inte. så jag skiter i om mina väggar målas om i någon annan färg eller om mitt rum förblir samma bombnedslag det alltid varit. då får det vara så, jag kan fly härifrån, de sitter kvar.
borta bra, men hemma alltid bäst.
jag är hemma, jag är äntligen hemma i svedala.
jag har behov av att göra allting på samma gång.
jag älskar sverige trots att det säkerligen kommer regna hela veckan, men jag bryr mig inte.
jag älskar sverige ändå.
efter två veckor av konstant magont, extrem hemlängtan och nedräkning av dagar är jag hemma.
hemma, i min säng, min mjuka sköna säng med världens mjukaste gosigaste katt på ena sidan.
aldrig mer ska jag resa utomlands, iallafall inte på ett tag.
det är meningen att man ska vila ut när man åker bort, jag stressar istället upp mig och kan inte slappna av.
vill jag fly ifrån vardagen, då kan jag väl sätta mig och läsa en bok och drömma mig bort, det är jag jävligt bra på!
jag har abstines.
jag vill göra allting på en och samma gång.
träffa alla, krama alla, skratta, plinka på min dator, gå på stan, sminka mig (nej, jag har inte haft smink på mig på 14 dagar, grymt skönt faktiskt) klä upp mig, äta godis, äta riktig mat, titta på one tree hill, titta på ace ventura, festa, leva.
men mest av allt vill jag bara krama alla, krama skiten ur alla mina älsklingar. det är sant, faktiskt. jag tror aldrig jag känt sånhär längtan efter att bara få se mina vänner som jag har just nu. träffade lisa igår, överlycklig av att få prata med någon annan än mina föräldrar, överlycklig över att få träffa henne.
så jag struntar i om det regnar.
struntar i om jag inte kan gå utanför dörren utan att bli dygnsur.
struntar i att mina föräldrar ogillar att jag går runt som en lysande glödlampa av glädje.
struntar i att smhi visar regn hela veckan.
struntar i allt såndär skit.
jag är hemma, i sverige, svedala, östergötland, linköping, älskade käraste vidingsjö!
jag har behov av att göra allting på samma gång.
jag älskar sverige trots att det säkerligen kommer regna hela veckan, men jag bryr mig inte.
jag älskar sverige ändå.
efter två veckor av konstant magont, extrem hemlängtan och nedräkning av dagar är jag hemma.
hemma, i min säng, min mjuka sköna säng med världens mjukaste gosigaste katt på ena sidan.
aldrig mer ska jag resa utomlands, iallafall inte på ett tag.
det är meningen att man ska vila ut när man åker bort, jag stressar istället upp mig och kan inte slappna av.
vill jag fly ifrån vardagen, då kan jag väl sätta mig och läsa en bok och drömma mig bort, det är jag jävligt bra på!
jag har abstines.
jag vill göra allting på en och samma gång.
träffa alla, krama alla, skratta, plinka på min dator, gå på stan, sminka mig (nej, jag har inte haft smink på mig på 14 dagar, grymt skönt faktiskt) klä upp mig, äta godis, äta riktig mat, titta på one tree hill, titta på ace ventura, festa, leva.
men mest av allt vill jag bara krama alla, krama skiten ur alla mina älsklingar. det är sant, faktiskt. jag tror aldrig jag känt sånhär längtan efter att bara få se mina vänner som jag har just nu. träffade lisa igår, överlycklig av att få prata med någon annan än mina föräldrar, överlycklig över att få träffa henne.
så jag struntar i om det regnar.
struntar i om jag inte kan gå utanför dörren utan att bli dygnsur.
struntar i att mina föräldrar ogillar att jag går runt som en lysande glödlampa av glädje.
struntar i att smhi visar regn hela veckan.
struntar i allt såndär skit.
jag är hemma, i sverige, svedala, östergötland, linköping, älskade käraste vidingsjö!
