lifeline -

det är så bra jobbat, det är så otroligt bra jobbat att jag nästan bara vill sätta mig och applåderat. problemet är nu att det gäller mig, det gäller mig igen, som vanligt. för vem var jag att tro att det skulle bli bra den här gången? att det någonsin skulle lösa sig för mig? trodde jag vuxit och inte fortsatt att vara så blåögd och blind men jag är tydligen likadan som förut. och jag straffas för det. straffas för att jag i min enfaldighet tror att jag kommer betyda någonting mer.

så blir jag ledsen. som ett barn kryper jag upp med knäna under hakan och djuren i famnen och bara gråter. gråter ut min frustration. jag vill ha tydliga tecken. jag vill ha en varningsröst som talar om för mig när faran är på ingång. läskig musik som spelas i bakgrunden så man förstår att nu kommer det farliga, nu ska man blunda så man slipper se. varför jag alltid blundar när jag tvingas se skräckfilm? svaret är enkelt, där har jag en möjlighet att undvika faran, i mitt liv stirrar jag istället skräcken rakt i ögonen. i mitt liv finns det ingenting som talar om när skurken kommer.

jag skulle kunna skriva meterlångt, men jag får dåligt samvete och känner mig otacksam. jag borde vara tacksam för att jag lever. för att jag andas och för att jag fortfarande kan känna saker. men jag är inte tacksam och därför gömmer jag mig under täcket och låtsas att jag inte finns.