lifeline

så, nu har jag gett ut denna blogg till allmänheten. det menas i andra drag, skrivit ut den på bilddagboken. någonting ska ni ju ha att roa er med medan jag flyr ut ur landet. känner mig utsökt ödmjuk faktiskt.


jag stänger av mobilen innan jag åker i natt och sen kommer den nog inte vara med mig på hela resan överhuvudtaget. ett försök till att slippa hemlängtan och saknad även om den säkerligen kommer slå till ändå men som sagt, ett försök att undvika allt för kraftiga längtan stunder. alltså kommer jag inte höra av mig till någon överhuvudtaget, förutom några undantag men det är pågrund av födelsedagar!

tänker inte sova inatt heller eftersom planet går klockan fem måste mina o käraste föräldrar som är ute i sådan god tid gå upp sjukt tidigt så det är ingen ide att gå och lägga sig. därför bunkrar jag upp med tjocka böcker, dagboken och cd-skivor för att kunna hålla mig vaken och sen om jag har tur, kunna sova som en stock hela flygresan. (Däremot kanske jag inte ska hoppas på för mycket när det gäller att sova på flygplanet men men)



så njut av livet dessa två veckor. sitt icke inne och läs min blogg, hihi. okej, bara när det spöregnar ute och ni redan hoppat i alldeles för många smutsiga vattenpölar. om ni aldrig hoppat i en vattenpöl barfota. gör det! det är faktiskt mycket roligare tidsfördriv än att sitta inne vid datorn och filosofera.


5 augusti kan ni vänta mig hem igen!

håkan var riktigt riktigt fint och vackert. konserter gör att man får ett kort lyckorus. en konsert om året borde göra magen bra tycker jag. jag tror det ska bli mitt motto. vad jag ska sträva efter. en konsert per år, minst! man behöver känslan av att flyga bort och bara släppa allting och hänga med i grymt härlig musik.


Så nu ser jag så sjukt mycket
fram emot lars winnerbäck 23 augusti!  


imorgon åker jag. grekland. kefalonia. två veckor. det var länge sedan vi åkte två veckor jag och min familj. senaste åren har det bara blivit en vecka och på en vecka hinner man inte lika mycket. det är sanningen. man hinner inte sakna lika mycket, hinner inte se lika mycket, hinner inte tröttna lika mycket, hinner inte läsa samma tidningar flera gånger om, hinner inte bli lika brun (lyckas snarare aldrig bli lika brun). det ska trots allt bli väldigt skönt men kan inte dock undgå faktan om att när jag kommer hem, är det två veckor kvar sen börjar skolan. läskiga tvåan, jag är rädd, som så många andra med mig. men jag klarar mig, jag vet det. och snart kommer jag stå där och ha klarat av tvåan med, tider tickar vidare trots allt.




mina vänner hör upp!
jag vet att det är en del av mina vänner som läser min blogg, alltså människor jag känner och nu har jag en fråga till dem (och gärna alla ni andra som läser, om det nu finns några) om ni kan tipsa mig om hårinpackningar. min håller nämligen på att ta slut så det är dags att inhandla en ny när jag kommer hem ifrån grek landet. är det någon som nämnt body shops hårinpackning? finns det någon annan grym? let me know, i need you! :)

jag kommer säkerligen få sota för detta senare (särkilt när jag kommer hem ifrån grekland och bara umgåtts med mina päron i två veckor) men ibland tycker jag om min mamma. för att min mamma är den sjukaste människa jag vet och så kvalifierar hon in sig på listan över dem som är roligast också. sån där sjuk rolig humor som jag älskar!

säkerligen tycker jag hon är så rolig för att vi är alldeles för lika för mitt eget bästa.
men roligt är det när hon rotar fram en gammal vit kavaj som är riktigt fin ur garderoben och säger, denna har min systrar sytt. och när jag säger, oh jag vill också kunna sy som dem (de är ganska grymma) då säger min käraste mor; det vet du icke ju, du kanske ärvt deras förmåga! har du påbörjat din kjol ännu?



jajaja, jag har köpt tyget, ett gult tyg och jag ska sy en kjol.
när jag kommer hem ifrån grekland, när mamma kan hjälpa mig.
är rädd för att ta sönder hennes symaskin. den är dyrbar!




imorgon kommer jag förhoppningsvis ha lockigt hår och oranga naglar.
kanske slår jag till med en hatt, i fall att det inte regnar :)

jag ska på håkan om en dag och det känns det verkligen inte som. trots att det var länge sedan jag såg honom känns det som igår. det var 2005, sommar, were the action is kom för första gången till linköping. det var the ark, the hellacopters, moneybrother och sist men inte minst håkan hellström (!). det var jag, linda, irma och jenny. jag kommer ihåg att när håkan sjöng "nu kan du få mig så lätt" tittade jag upp mot himlen och det verkade som att alla mina problem liksom flög iväg upp i den mörka himlen och försvann, om så bara för en sekund. nästa dag pratade jag med linda på msn och vi snackade om att man gått in i något sorts vakuum och gick runt helt salig.


sommaren 2005 var sommaren då jag ltog bort stjärnorna, gömde undan broder daniel skivorna och reste mig upp, sakta men säkert. jag glömde bort håkan och hans musik för den hade, precis som broder daniels musik, hållit mig vaken alla de där nätterna då jag inte kunde sova. då ångesten låg klistrad emot huden. jag har mått sämre än då, men aldrig tror jag min ångest över att passa in varit så stor, aldrig har jag mått så dåligt över att inte passa in, att inte vara någon, att inte duga, att inte räcka till. 

många skyller på stjärnorna och broder daniel musiken. jag skyller på att jag var ung och vilsen och inte visste bättre. en del av livet och det hade inte hjälpt om jag nu lyssnat på någon helt annan musik och istället för kajal och stjärnor runt ögonen hade haft lager av foundation och cigarettrök runt omkring mig. det spelade ingen roll hur jag såg, ångesten hade funnits där iallafall.


med denna långa beskriv (förlåt, men jag en långdragen människa) så vill jag bara säga, jag ska på håkan hellström imorgon, så be till gud att det inte regnar och att jag efter att ha lyssnat på mina två nya skivor ska nörda håkan hela dagen lång. både idag och imorgon!

vad kul att min kära papi just berättade att det varit ännu en jordbävning i grekland, nu vid rhodos. även så otroligt kul att han senare berättade att 1953 var det en jordbävning på det stället i grekland som vi ska til och alla städer förutom en hade rasat samman. senare blev det ännu mer kul när han berättade att det är ungefär femtio år mellan jordbävningar, eller att någon professor, expert eller liknande räknat ut detta. KUL I JUL!


inte särskilt upplyftande må jag säga!
jag som hade planerat finfint hur jag skulle ta det alldeles perfekt lugnt i grekland i två veckor.
inget smink, skriva en jäkla massa och äta min egen frukost (och med egen frukost menar jag, gå upp cirka lite senare än mina föräldrar för att 1. slippa ha dem i bakhasorna, 2. inte bli stressad, 3. få alldeles för ont i magen och inte kunna njuta av att vara bortrest.)


nu kommer jag istället inte kunna slita mig ifrån mina föräldrar en enda sekund i rädsla för att historien ska upprepa sig och det ska bli ännu en jordbävning. aldrig påstått att min far är smart men när han drar detta kort exakt en vecka innan avresan. då har man inte alla hästar i hagen, som lisa brukar säga.



jag saknar henne föresten!
och vi kommer inte träffas på tre veckor och det mina damer och herrar är ledsamt. 

jag är fri. kan nog alltid reta någon upp över öronen kär människa som tycker att frihet är bortslängd tid då man kan känna sig just upp över öronen förälskad, fnittrig liten flicka känslan med fjärilar i magen. föresten, när jag var liten och hörde uttrycket fjärilar i magen för första gången tänkte jag på den där pastan som ser ut som fjärilar och så såg jag för min inre syn hur dessa pasta fjärilar flög runt inuti magen. samma sak när jag fick ett kort en gång av mina kusiner där det stod att en av mina kusiner hade myror i brallan. jag funderade ett tag på hur det såg ut när myrorna vandrade in i byxorna på min kusin. ganska roande tanke måste jag medge. 



jag känner mig fri, sådär tyngdlös jag-kan-göra-vad-som-helst-och-det-kommer-ändå-lösa-sig-till-slut-känsla som jag aldrig vill förlora. den där känslan av att jag kan klara vad som helst. den där känslan av att nu ska jag för en gång skull lägga krut på det som betyder någonting. det som betyder är jag själv, vänner och att skriva. jag älskar den här känslan av att allt är möjligt. skulle jag kunna fånga den och förvara den i någon fin blommig låda skulle jag göra det. om jag skulle kunna behålla den för evigt skulle jag lätt välja att behålla den. känslan av att vara fri. 

nu är en sån stund då jag känner att jag klarar mig.

inte en sån stund som man får ibland när den säger, kämpa lite till så klarar du dig. detta är snarare en stund av, du klarar dig. för någonstans långt inne vet jag ju att jag gör det. det spelar ingen roll om jag gråter tills det känns som att jag gråtit ut min själ ur kroppen. det spelar ingen roll om jag råkar ha fått två livlinor bort rivna ifrån mig.

det spelar roll i den synen att det smärtar mig och att det gör ont. det spelar roll i den delen att det inte är ett dugg enkelt. nej, ganska svårt för att tala klar språk men det spelar ändå ingen roll vad som händer för i slutändan klarar jag mig. man väntar ut stormen, man gömmer sig under stenarna tills de hårda vindarna har dragit förbi och sen kan man stå igen. utan att tas med av vinden, utan att slungas bort. man kan andas igen fritt och lugnt och känna att man klarade sig, man överlevde. trots allt!



på något vis känns det som att jag inte skulle behöva fokusera på att ni kanske lämnar mig eller kanske inte gör det. jag har ju satt mitt ulitmatum, jag har bestämt mig för att vara envis. i en månad nu kan jag helt enkelt fokusera på mig och dem som stannat kvar. fokusera på att jobba framåt, att få ut någonting av alla samtal jag haft och på något sätt leta upp en ny väg att vandra. jag ska lära mig att våga chansa. det är dags för det nu och har varit länge nog.


så om ni ursäktar ska jag nu gå och nynna lite på timbuktu - det löser sig
för den lyckas alltid övertala mig om en sak varje gång, att det löser sig!

om du kan få bort min klump i halsen
borde du vara min hjälte.




men hjältar finns väl bara i sagoberättelser, påhittade storys.
det är vad jag lärt mig iallafall.

när människor gör illa mig har jag en tendens att skylla det på mig själv. att det är mitt eget fel för att jag utav någon anledning inte duger för den människan som sårat mig i fråga. den personen som gjort illa mig har helt enkelt gjort det för att det är fel på mig. jag är helt enkelt värd att såras.

det går alltid att hitta fel på en själv i dessa stunder, tro mig. på något vis lyckas också dessa fel gömma sig långt inuti så när det är dags för nästa sårar-scenario dyker dessa fel upp igen, lika hårda som förra gången. de påstår att man inte duger för att man antingen är för feg, för svag eller för svår. man duger inte för någon människa alls för man är för jobbig, ställer för höga krav eller för låga. man duger inte för att man någonstans inte var perfekt och det fick den någon, och alla före den, att göra illa dig. 

detta är en känsla som kväver mig. detta är ett sätt att fria den som sårat och fälla den som sårats. det är som att slänga offret i fängelse, istället för förövaren. detta är det som kommer efter ilskan, det som gör mitt dåliga samvete till hundra gånger starka strömmar under min hud. det är fel eller hur? ändå upprepas denna procedur gång på gång på gång. och jag har inte den blekaste aning om hur jag ska få den att stanna. 


jag fyller oskrivna blad, sida upp och sida ner, med ord. 
det jag kommit fram till är att ett trassligt hår matchar min trassliga personlighet.

jag är arg nu. när jag är arg är jag riktig riktigt sjukt arg i kanske några minuter, högst en halvtimma sen brukar ilskan rinna av och kvar stannar bara den där känslan av tomhet och ledsamhet. det är oftast därför de som mest sett mig riktigt riktigt arg mina föräldrar och någon enstaka gång någon annan. de flesta får ta del av ledsamheten som kommer efteråt så även kommer ni få nu. (mest för att ett riktigt riktigt argt inlägg ifrån stina, mera skulle innehålla massor svärord, dra-åt-helvete-meningar och massor dåliga saker som jag inte riktigt menar, men någonstans måste ilskan komma ut eller hur.)