jag ett fantasimonster och detta är mitt dagdrömmeri.
dagdrömt har jag gjort hela dagen idag, om komplett orimliga saker. det är ett tidsfördriv som heter duga eftersom jag lyckats fantisera bort en hel dag.
en sån där dag där man tack och lov inte fantisera för att glömma verkligheten som det oftast handlar om när det gäller mitt dagdrömmeri utan detta är en sån där dag då man fantiserar bara för att man vill, för att man vill fly ifrån verkligheten, inte för att drömmen är bättre än verkligheten, bara att man vill vara någon annanstans för en stund. om det nu finns någon skillnad men jag tycker det finns det. iallafall när det gäller mig. och vem kan tacka nej till en plats där man får uppleva tusen olika saker och ändå har förmåga att ändra om storyn inte skulle passa dig precis?
och hur skulle dem förstå? det vet ingenting om oss.
det svider lite fortfarande i min ena tumme. i och för sig kanske jag får skylla mig själv då jag envisas med att måla på först något sorts stärkande som råkade slinka ner i ett sår jag har under nageln, sedan naglack . det sved riktigt riktigt ordentlig förut. nu har det däremot lugnat ner sig.
med detta ville jag bara säga någoting fint om att man inte ska bry som om det små bekrymren i livet (som en svidande tumme) för att det är oftast onödigt huvudbry, om jag ändå inte vågar mig på att påstå att det alltid är onödigt huvudbry att bry sig om småskit.
snart ska jag bege mig ut till äna banäna och grilla med mina dear girlfriends. det är inte små skit det iallafall! solen skiner ju idag med så dagen till ära blev det shorts. gamla svarta shorts som går till knäna. påminner mig om sommaren för två år sen då jag i stort sett avgudade dessa shorts. det är freaky hur ett klädesplagg kan få en att minnas massa lustiga saker. typ utebion i trädgårdsföreningen. i och för sig var det inte direkt världens höjdarkväll men på något konstigt vis blev den minnesvärd senare. minnen av hur en person en gång i tiden var och brydde sig om en och en annan vän som tappade bort sina lacoste skor och fick åka hem i strumpor. senare nästa dag upptäcktes att skorna låg i hennes ryggsäck , som hon bärt på hela tiden.
nu svamlar jag, igen! någonting ni kommer få stå ut med om ni ska läsa min blogg!
ONÖDIGHETER:
- jag har blivit förälskad i moneybrothers röst och låtar, äntligen!
- 19 juli hittar ni mig tillsammans med massor linköpingspoppare framför håkans scen. äntligen ses vi igen :)
- vad är egentligen skillnaden mellan nostalgisk och sentimental? idiotförklara mig om ni vill men hallå? förklara!
- nu bråkar mina föräldrar - om hur lång tid det tar ner till stan. onödigt om något.
ibland kan jag också vara en tjurig liten tioåring, det inte bara när jag blir kär.
jag bråka med mina föräldrar ikväll. jag är en egoistisk, envis, sur och tvär människa när det kommer till mina föräldrar och att ha rätt och fel i våra disskutioner. för sanningen att säga är, det spelar ingen roll om de har rätt, jag fortsätter ändå bråka även om jag vet att jag har fel. vad de aldrig vet är att jag egentligen hatar att bråka med dem för varje gång efteråt känner jag mig ledsen. nivet, som när man var ganska liten och ens föräldrar skällde på en när man gjort fel. jag får samma känsla och ledsengråt i halsen, för det mesta, inte alltid men oftast. idag vet jag inte riktigt, jag tror jag skrev bort min ledsengråt i halsen, iallafall hann den aldrig smyga sig fram ut ur tårkanalerna och göra ränder på mina kinder. nej, inte i natt.
iallafall är jag nästan sjuk nog att jag vill tacka för att de bråkar med mig för då har jag någonting att skriva om idag också. på något konstigt vis har jag fått tillbaka suget efter att greppa pennan igen. igår skrev jag tills det knappt längre gick, skrivkramp skrivkramp, måste vara den mest skönaste smärta som finns. man vet att man åstadkommit något bra, förhoppningsvis. eller så är man bara en bit påväg till något riktigt bra. man kan ju alltid hoppas och vi lever på hoppet som min gamla konfirmations ledare sa.
Still breathing in and out with you.
nu, precis nu fick jag något konstigt sug efter lite kärlek. inte på det där desperat sättet, jag-måste-ha-nu-annars-kommer-jag-falla-ihop-och-tyna-bort sättet eller alla-andra-har-någon-förutom-jag-syntomet. nej, inte sådant sug. detta är mera som ett sug efter lite ytterst lite kärlek, kanske lite hjärtesorg, då menar jag ytterst ytterst lite, pytte ynke lite hjärtesorg. hjärtesorg är ett ganska fint ord egentligen, fint att ha det framför sig i alla fall, fint att skriva i handen.
jag antar att när man, som lilla jag, slickat alla sår rena och fina. när de läkt och inte längre kan fläckas upp. när de blivit till ärr, dessa sår, då vill man in i leken igen. den där kär-leken som alla talar om, som det talas, viskas, tänks och känns om överallt. det är mer än ett år sen jag fick känna den där mys känslan av att ha fjärilar i magen. den där känslan när man känner sig som den lilla nyfikna flicka man en gång var. man känner sig som en tioåring med fjärilar i magen. nyfödd, ovetande, skräckslagen med det där ständiga pirret och kittlande leendet i mungipan.
trots allt är jag glad för att vara där jag är idag så jag klagar inte. jag beskriver bara suget jag nyss fick, det kan nog redan ha försvunnit tills imorgon. jag kan också misstagit detta sug ifrån suget på mat eller något annat nödvändigt eller onödvändigt. ibland behöver man inte riktigt veta allting.
jag är någonting (glad för mig har nästan blivit ett uttjatat ord, tycker inte om det längre.) iallafall är jag någonting för att jag fått tillbaka en vän igen. hon är nära, på något vis. vissa människor ser man en glimt av någonting stort och viktigt i, dem ser jag på med vördnad och tillit på ett stortslaget och djupt vis. det är fint, jag tycker om min nygamla vän, jag vet att jag har saknat henne. förr visste jag inte varför, idag vet jag. hon har någonting inom sig som påminner om mig och även någonting som är stort och viktigt. en sådan människa man känner att man måste ha i sitt liv för om man inte hade det skulle ens eget liv bli en aning fattigare.
jag gillar hellre ett personligt välkomnande så välkommen (:
tillbaka, i'm back.
det känns som jag provat allt när det gäller bloggar
jag kan räkna in känslo blogg, dikt blogg, ångest blogg, mode blogg och så vidare
men ja, den här bloggen blir kallad lifeline för det är precis vad jag hoppas att den blir
eller vad den är menad för, lifeline betyder livlina på svenska.
min dagbok är min livlina, den som har hållit mig över ytan, mina ord är min livlina.
min avsikt är att den här bloggen ska bli min lifeline, min livlina som förhoppningsvis håller mig och
vad vet jag, kanske någon annan liten filur där ute, över ytan bara en sekund ytterligare.
förr i tiden skulle jag sagt med avsky i rösten, välkommen till hon som alltid överlever.
jag säger det igen, utan avsky, utan laddning över huvudtaget i orden. för det är mina överlevnadstekniker som fört mig hit så välkommen in att ta en titt in i mitt liv, hon som överlever :)
en sak till bara, var inte rädd för att kommentera eller inte kommentera. det är fint när människor kommenterar och gör det för att de vill, så känn ingen tvekan om du vill lägga en kommentar även om det bara är ett ord eller två eller fanimig ett helt inlägg med max ord möjligt intryckt i det. Var inte rädd för att läsa, det är ju trots allt jag som inbjudit er in i mitt liv, inte sant ? :)
