lifeline

hur klarar man av en höst och en vinter egentligen?
det enda jag vill är att leva men jag lyckas aldrig riktigt och
tappar bort mig själv bland virrvarret av höstlöv och skolkrav.


på något vis vet jag att jag måste lära mig att älska vad jag har här och nu
inte längre låta tankarna över vad som kunnat varit få styra, de har härskat över mitt liv allt för länge. men det är så mycket enklare att berätta för mig själv om mina misslyckanden, om det jag aldrig hade och aldrig lyckades med. att påminna mig själv om att tvivla och alltid be om mer tycks mera enkelt än att acceptera att såhär ser ditt liv ut, lev med det. ibland gör man rätt, ibland gör man fel, lev med det. jag har alltid sagt att när jag kan sätta ord på hur jag känner mig när jag är totalt knaslycklig, om det så bara varar för en sekund, då har jag lyckats på riktigt. det är tusen gånger enklare att skriva om saker som får en att må dåligt och det låter ruskigt bra. sådär bra att det får kroppen att darra till men det är däremot olidigt mycket svårare att beskriva glädje utan att det känns larvigt eller barnsligt. aldrig riktigt den där darrande känslan går att fånga när man ska beskriva hur mycket man uppskattar dem som stannar kvar, dem som håller i mig när det blåser och de som ruskar om mig när jag inte kan se klart.

de är de som håller i när det stormar som jag tänker på idag när jag försöker se vad jag faktiskt har istället för det som fattas. och jag vet inte hur bra jag kommer lyckas att beskriva den enorma vördnad jag känner inför dessa människor. för jag tänker på hur ofta de räddar mig, ifrån små saker till de där riktigt stora läskiga. de som mitt i rusningen till skolan planerar nästa sommarlov tillsammans med mig och hittar på nya små motton och som får mig att skratta när jag helst vill ligga hemma i min säng. de som håller mig bakom ryggen och ger mig råden och smsar och frågar hur jag mår. de som springer upp till fyrahundraplanet trots att de snart börjar sin lektion bara för att kolla att jag klarar mig, iallafall en timma till. de som skriver på msn: dig har jag tänkt på idag! jag är er evigt tacksamma. ni som står ut med mitt trams, min otur, min osäkerhet och min humor. ni som tror på mig, hoppas på mig och sörjer med mig när det inte blir som vi hoppats. ni som gömmer mig när jag vill gömmas och som håller min hand när det blir svårt. ni som fixar middagar, köper glass och äter på bryggor tillsammans med mig, får mig att skratta tills magen värker och ögonen tåras. ni som svarar med konstiga meningar i telefonen, ni som säger: du kommer klara det här också stina. jag lämnar dig inte! 
glöm aldrig någonsin bort att för någon kan ni betyda så oerhört mycket mer än vad ni tror.