lifeline

jag vill inte längre åka med i livets eviga berg och dalbana, jag vill ha läskig musik spelandes i bakgrunden när skurken dyker upp och jag vill ha min mamma kvar bredvid mig hela livet. jag vill vara känslokall, jag vill vara en person som inte tar åt sig av allting och vill inte längre vara den som aldrig riktigt duger. jag kan vara personen som får hålla allas väskor när de andra åker balder, den som står intryckt i ett hörn på discot och som går hem tidigt, den som inte syns. för syns man inte finns man väl inte och då kan ingen någonsin komma dig tillräckligt nära inpå och nypa dig i hjärtat. jag vill inte längre vara hon som är fel och som aldrig kan lista ut vad det är för fel på henne eftersom alla lämnar henne i slutändan? och varför har jag inte lärt mig redan ifrån början att det alltid slutar såhär? jag borde lärt mig för länge sedan att jag inte borde släppa människor för nära inpå för människor som kommer dit har alltid en tendens att rygga tillbaka, förr eller senare. för någonting är fult, någonting är fel, någonting är för komplicerat för att någon ens ska våga sig nära mig. det händer, gång på gång på gång. 

så kom inte och säg till mig att jag sviker människor genom att inte längre låta dem komma in. ni har förklaringen precis rakt framför er. av den enkla anledningen att people always leave, always.



(det är dags att skynda sig nu
om du är snabb kanske du får första sparken
jag ligger redan ner.)