jag gav upp för länge sen.
jag är som en köttbit ni sliter i stycken. ni sliter sönder mig i stycken och jag bara gråter, inuti.
jag låter er hållas, låter er slita sönder mig och ni vet så väl att jag aldrig kommer säga stopp. ni vet precis vad ni ska säga för att jag ska få den där skräckpaniken i magen som pumpas runt i ådrorna. ni vet precis hur ni ska få mig dit ni vill. ni känner mig, in i minsta lilla detalj känner ni mig.
men jag känner er. vid varje tillfälle som ni har sytt ihop mina läppar har jag tänkt och tänkt. (ni borde lärt er att det är det jag är bäst på) och jag känner så väl igen varningssignalerna och mönstrerna. så väl att jag tror jag är mera medveten om dem än ni.
jag vet att jag skulle kunna göra er stumma, men jag undrar vad priset är för det?
Det fanns en kärlek men den har brunnit ut
Du fick för stor del av mitt liv, jag kunde inte andas tillslut
Du säger att du minns och att det känns som igår
Men det var för länge sen för att ens komma ihåg
Och jag som trodde jag var kvar, jag har börjat på nytt
Det vet jag när jag ser dig, vart har du tagit vägen
Det finns ingen att behaga, inget att förklara
Inget att försvara, jag gav upp för länge sen
jag låter er hållas, låter er slita sönder mig och ni vet så väl att jag aldrig kommer säga stopp. ni vet precis vad ni ska säga för att jag ska få den där skräckpaniken i magen som pumpas runt i ådrorna. ni vet precis hur ni ska få mig dit ni vill. ni känner mig, in i minsta lilla detalj känner ni mig.
men jag känner er. vid varje tillfälle som ni har sytt ihop mina läppar har jag tänkt och tänkt. (ni borde lärt er att det är det jag är bäst på) och jag känner så väl igen varningssignalerna och mönstrerna. så väl att jag tror jag är mera medveten om dem än ni.
jag vet att jag skulle kunna göra er stumma, men jag undrar vad priset är för det?
Det fanns en kärlek men den har brunnit ut
Du fick för stor del av mitt liv, jag kunde inte andas tillslut
Du säger att du minns och att det känns som igår
Men det var för länge sen för att ens komma ihåg
Och jag som trodde jag var kvar, jag har börjat på nytt
Det vet jag när jag ser dig, vart har du tagit vägen
Det finns ingen att behaga, inget att förklara
Inget att försvara, jag gav upp för länge sen
är det på riktigt nu?
jag är hemma ifrån stockholm och mitt rum är en ännu större katastrof, ser ut som en atombomb smält av därinne. vadar praktiskt taget fram i kläder, gamla brev, dagböcker och små prylar.
jag känner ensam paniken hinna ifatt mig ännu en gång.
den där små värkande känslan i magen som varnar en men som jag aldrig vågar möta. jag springer ifrån den fast jag borde stanna, jag vet det så väl.
jag vågar inte vara ensam längre, är inte ensam längre,
hittar på ursäkter, måste göras, måste hinnas med.
men när det bara är jag, jag och min gruvande gurglande magvärk
får jag hopplöshetskänslan intryckt enda ner i halsen tills kräkreflexen slås på jag vet inte om det är min hjärna som spelar ännu ett spratt med mig eller om det är på riktigt nu.
är en riktigt varning, är det på riktigt nu?
jag känner ensam paniken hinna ifatt mig ännu en gång.
den där små värkande känslan i magen som varnar en men som jag aldrig vågar möta. jag springer ifrån den fast jag borde stanna, jag vet det så väl.
jag vågar inte vara ensam längre, är inte ensam längre,
hittar på ursäkter, måste göras, måste hinnas med.
men när det bara är jag, jag och min gruvande gurglande magvärk
får jag hopplöshetskänslan intryckt enda ner i halsen tills kräkreflexen slås på jag vet inte om det är min hjärna som spelar ännu ett spratt med mig eller om det är på riktigt nu.
är en riktigt varning, är det på riktigt nu?
men det är så mycket man borde.
jag borde göra en massa saker just nu. som alltid. det stående förslaget när jag verkligen är tom i huvudet och bara vill skriva är att rada upp typ tio meningar med "jag borde . . ." sedan avslutas det lite fint med "men det är så mycket man borde" det är mitt stående förslag, varje gång ide kassan sinar. det har blivit som ett motto,
så i detta nu borde jag ändra typsnitt i den här bloggen, jag borde sova för jag ska upp hyfsat tidigt imorgon, jag borde packa, borde fundera på vad jag faktiskt vill ha på mig två dagar framöver, borde ta tag och städa mitt rum, borde rensa, borde gå på toaletten, men det är så mycket man borde.
så istället sitter jag här, vid datorn, och letar fina ideer till mina tyger som är ytterst fina men jag vet icke vad de vill bli. idag gömde jag undan ett par fin fina gamla rödvitrutiga gardiner som mamma tänkte slänga. hon suckade när jag sprang med dem in i mitt rum och gömde dem för henne. "stina, vad ska du till dem till, vad ska du sy av dem?" "inte sjutton vet jag men de var för fina för att stoppas i sopporna!" där är svaret!
jag ska till stockholm imorgon, till farmor, till stockholm, mmmm. jag har börjat tycka om stockholm mer och mer faktiskt. ska bli en fröjd att få åka dit igen, borde bara komma ihåg att packa ner öronproppar annars blir det väl inte en blund på nätterna överhuvudtaget men en snarkande pappa och farmor.
så i detta nu borde jag ändra typsnitt i den här bloggen, jag borde sova för jag ska upp hyfsat tidigt imorgon, jag borde packa, borde fundera på vad jag faktiskt vill ha på mig två dagar framöver, borde ta tag och städa mitt rum, borde rensa, borde gå på toaletten, men det är så mycket man borde.
så istället sitter jag här, vid datorn, och letar fina ideer till mina tyger som är ytterst fina men jag vet icke vad de vill bli. idag gömde jag undan ett par fin fina gamla rödvitrutiga gardiner som mamma tänkte slänga. hon suckade när jag sprang med dem in i mitt rum och gömde dem för henne. "stina, vad ska du till dem till, vad ska du sy av dem?" "inte sjutton vet jag men de var för fina för att stoppas i sopporna!" där är svaret!
jag ska till stockholm imorgon, till farmor, till stockholm, mmmm. jag har börjat tycka om stockholm mer och mer faktiskt. ska bli en fröjd att få åka dit igen, borde bara komma ihåg att packa ner öronproppar annars blir det väl inte en blund på nätterna överhuvudtaget men en snarkande pappa och farmor.
det är skillnad nu.
det blir inget nytt rum för stina. jag orkar inte bry mig om något rum när jag ändå kommer lämna det om cirka tre år. för en gång skull vill jag vara en envis jävel och inte ge efter. någonting jag längtat efter i flera år kan mina föräldrar trycka ner i halsen på mig totalt och omvända till att det aldrig kommer gå. "du kommer aldrig bli ordningsam stina" "det kommer aldrig funka" "vi väntar faktiskt med att fixa vardagsrummet tills ditt rum är färdigt"
men skit samma. jag skiter i vad som egentligen händer med mitt rum, det är samma ångest väggar, spelar ingen roll vilken färg det är på tapeten eller vilka möbler som finns inuti. det är fortfarande samma ångest laddade rum med allt för mycket tonårs grubblerier intryckta i sprickorna.
det är skillnad nu. jag bryr mig inte för jag vet att jag kan fly fältet snart. drömmen om att fly är inte lika långt borta i fjärran, den är istället ganska nära, så nära att man nästan kan ta på den. jag bryr mig inte om mitt rum inte blir iordninggjort, jag kan flytta om tre år. "det vet du aldrig, det kan ta sju år innan du flyttar" ja, som att jag kommer sitta kvar i mitt äckliga förbannade tonårsrum tills jag blir tjugofyra år. det spelar ingen roll, föräldrar som aldrig tror på en finns det gott om. föräldrar som dömer en att misslyckas innan man ens har hunnit lära sig gå. föräldrar som slår in "du ska inte tro att du är någonting" i skallen. föräldrar som trycker in att tårar är någonting du ska hålla för dig själv.
det är skillnad nu. det är sådan stor skillnad mot när jag var yngre och längtade härifrån. jag såg inte ens ljuset i tunnel, det fanns bara famlade svarta väggar och ett hopp om att någonstans finna vägen ut. jag ser ljuset nu, jag vet när jag kan vara där och inte. så jag skiter i om mina väggar målas om i någon annan färg eller om mitt rum förblir samma bombnedslag det alltid varit. då får det vara så, jag kan fly härifrån, de sitter kvar.
men skit samma. jag skiter i vad som egentligen händer med mitt rum, det är samma ångest väggar, spelar ingen roll vilken färg det är på tapeten eller vilka möbler som finns inuti. det är fortfarande samma ångest laddade rum med allt för mycket tonårs grubblerier intryckta i sprickorna.
det är skillnad nu. jag bryr mig inte för jag vet att jag kan fly fältet snart. drömmen om att fly är inte lika långt borta i fjärran, den är istället ganska nära, så nära att man nästan kan ta på den. jag bryr mig inte om mitt rum inte blir iordninggjort, jag kan flytta om tre år. "det vet du aldrig, det kan ta sju år innan du flyttar" ja, som att jag kommer sitta kvar i mitt äckliga förbannade tonårsrum tills jag blir tjugofyra år. det spelar ingen roll, föräldrar som aldrig tror på en finns det gott om. föräldrar som dömer en att misslyckas innan man ens har hunnit lära sig gå. föräldrar som slår in "du ska inte tro att du är någonting" i skallen. föräldrar som trycker in att tårar är någonting du ska hålla för dig själv.
det är skillnad nu. det är sådan stor skillnad mot när jag var yngre och längtade härifrån. jag såg inte ens ljuset i tunnel, det fanns bara famlade svarta väggar och ett hopp om att någonstans finna vägen ut. jag ser ljuset nu, jag vet när jag kan vara där och inte. så jag skiter i om mina väggar målas om i någon annan färg eller om mitt rum förblir samma bombnedslag det alltid varit. då får det vara så, jag kan fly härifrån, de sitter kvar.
borta bra, men hemma alltid bäst.
jag är hemma, jag är äntligen hemma i svedala.
jag har behov av att göra allting på samma gång.
jag älskar sverige trots att det säkerligen kommer regna hela veckan, men jag bryr mig inte.
jag älskar sverige ändå.
efter två veckor av konstant magont, extrem hemlängtan och nedräkning av dagar är jag hemma.
hemma, i min säng, min mjuka sköna säng med världens mjukaste gosigaste katt på ena sidan.
aldrig mer ska jag resa utomlands, iallafall inte på ett tag.
det är meningen att man ska vila ut när man åker bort, jag stressar istället upp mig och kan inte slappna av.
vill jag fly ifrån vardagen, då kan jag väl sätta mig och läsa en bok och drömma mig bort, det är jag jävligt bra på!
jag har abstines.
jag vill göra allting på en och samma gång.
träffa alla, krama alla, skratta, plinka på min dator, gå på stan, sminka mig (nej, jag har inte haft smink på mig på 14 dagar, grymt skönt faktiskt) klä upp mig, äta godis, äta riktig mat, titta på one tree hill, titta på ace ventura, festa, leva.
men mest av allt vill jag bara krama alla, krama skiten ur alla mina älsklingar. det är sant, faktiskt. jag tror aldrig jag känt sånhär längtan efter att bara få se mina vänner som jag har just nu. träffade lisa igår, överlycklig av att få prata med någon annan än mina föräldrar, överlycklig över att få träffa henne.
så jag struntar i om det regnar.
struntar i om jag inte kan gå utanför dörren utan att bli dygnsur.
struntar i att mina föräldrar ogillar att jag går runt som en lysande glödlampa av glädje.
struntar i att smhi visar regn hela veckan.
struntar i allt såndär skit.
jag är hemma, i sverige, svedala, östergötland, linköping, älskade käraste vidingsjö!
jag har behov av att göra allting på samma gång.
jag älskar sverige trots att det säkerligen kommer regna hela veckan, men jag bryr mig inte.
jag älskar sverige ändå.
efter två veckor av konstant magont, extrem hemlängtan och nedräkning av dagar är jag hemma.
hemma, i min säng, min mjuka sköna säng med världens mjukaste gosigaste katt på ena sidan.
aldrig mer ska jag resa utomlands, iallafall inte på ett tag.
det är meningen att man ska vila ut när man åker bort, jag stressar istället upp mig och kan inte slappna av.
vill jag fly ifrån vardagen, då kan jag väl sätta mig och läsa en bok och drömma mig bort, det är jag jävligt bra på!
jag har abstines.
jag vill göra allting på en och samma gång.
träffa alla, krama alla, skratta, plinka på min dator, gå på stan, sminka mig (nej, jag har inte haft smink på mig på 14 dagar, grymt skönt faktiskt) klä upp mig, äta godis, äta riktig mat, titta på one tree hill, titta på ace ventura, festa, leva.
men mest av allt vill jag bara krama alla, krama skiten ur alla mina älsklingar. det är sant, faktiskt. jag tror aldrig jag känt sånhär längtan efter att bara få se mina vänner som jag har just nu. träffade lisa igår, överlycklig av att få prata med någon annan än mina föräldrar, överlycklig över att få träffa henne.
så jag struntar i om det regnar.
struntar i om jag inte kan gå utanför dörren utan att bli dygnsur.
struntar i att mina föräldrar ogillar att jag går runt som en lysande glödlampa av glädje.
struntar i att smhi visar regn hela veckan.
struntar i allt såndär skit.
jag är hemma, i sverige, svedala, östergötland, linköping, älskade käraste vidingsjö!
I'm coming home again.
så, nu har jag gett ut denna blogg till allmänheten. det menas i andra drag, skrivit ut den på bilddagboken. någonting ska ni ju ha att roa er med medan jag flyr ut ur landet. känner mig utsökt ödmjuk faktiskt.
jag stänger av mobilen innan jag åker i natt och sen kommer den nog inte vara med mig på hela resan överhuvudtaget. ett försök till att slippa hemlängtan och saknad även om den säkerligen kommer slå till ändå men som sagt, ett försök att undvika allt för kraftiga längtan stunder. alltså kommer jag inte höra av mig till någon överhuvudtaget, förutom några undantag men det är pågrund av födelsedagar!
tänker inte sova inatt heller eftersom planet går klockan fem måste mina o käraste föräldrar som är ute i sådan god tid gå upp sjukt tidigt så det är ingen ide att gå och lägga sig. därför bunkrar jag upp med tjocka böcker, dagboken och cd-skivor för att kunna hålla mig vaken och sen om jag har tur, kunna sova som en stock hela flygresan. (Däremot kanske jag inte ska hoppas på för mycket när det gäller att sova på flygplanet men men)
så njut av livet dessa två veckor. sitt icke inne och läs min blogg, hihi. okej, bara när det spöregnar ute och ni redan hoppat i alldeles för många smutsiga vattenpölar. om ni aldrig hoppat i en vattenpöl barfota. gör det! det är faktiskt mycket roligare tidsfördriv än att sitta inne vid datorn och filosofera.
5 augusti kan ni vänta mig hem igen!
jag stänger av mobilen innan jag åker i natt och sen kommer den nog inte vara med mig på hela resan överhuvudtaget. ett försök till att slippa hemlängtan och saknad även om den säkerligen kommer slå till ändå men som sagt, ett försök att undvika allt för kraftiga längtan stunder. alltså kommer jag inte höra av mig till någon överhuvudtaget, förutom några undantag men det är pågrund av födelsedagar!
tänker inte sova inatt heller eftersom planet går klockan fem måste mina o käraste föräldrar som är ute i sådan god tid gå upp sjukt tidigt så det är ingen ide att gå och lägga sig. därför bunkrar jag upp med tjocka böcker, dagboken och cd-skivor för att kunna hålla mig vaken och sen om jag har tur, kunna sova som en stock hela flygresan. (Däremot kanske jag inte ska hoppas på för mycket när det gäller att sova på flygplanet men men)
så njut av livet dessa två veckor. sitt icke inne och läs min blogg, hihi. okej, bara när det spöregnar ute och ni redan hoppat i alldeles för många smutsiga vattenpölar. om ni aldrig hoppat i en vattenpöl barfota. gör det! det är faktiskt mycket roligare tidsfördriv än att sitta inne vid datorn och filosofera.
5 augusti kan ni vänta mig hem igen!
grek landet, far far away.
håkan var riktigt riktigt fint och vackert. konserter gör att man får ett kort lyckorus. en konsert om året borde göra magen bra tycker jag. jag tror det ska bli mitt motto. vad jag ska sträva efter. en konsert per år, minst! man behöver känslan av att flyga bort och bara släppa allting och hänga med i grymt härlig musik.
Så nu ser jag så sjukt mycket
fram emot lars winnerbäck 23 augusti!
imorgon åker jag. grekland. kefalonia. två veckor. det var länge sedan vi åkte två veckor jag och min familj. senaste åren har det bara blivit en vecka och på en vecka hinner man inte lika mycket. det är sanningen. man hinner inte sakna lika mycket, hinner inte se lika mycket, hinner inte tröttna lika mycket, hinner inte läsa samma tidningar flera gånger om, hinner inte bli lika brun (lyckas snarare aldrig bli lika brun). det ska trots allt bli väldigt skönt men kan inte dock undgå faktan om att när jag kommer hem, är det två veckor kvar sen börjar skolan. läskiga tvåan, jag är rädd, som så många andra med mig. men jag klarar mig, jag vet det. och snart kommer jag stå där och ha klarat av tvåan med, tider tickar vidare trots allt.
mina vänner hör upp!
jag vet att det är en del av mina vänner som läser min blogg, alltså människor jag känner och nu har jag en fråga till dem (och gärna alla ni andra som läser, om det nu finns några) om ni kan tipsa mig om hårinpackningar. min håller nämligen på att ta slut så det är dags att inhandla en ny när jag kommer hem ifrån grek landet. är det någon som nämnt body shops hårinpackning? finns det någon annan grym? let me know, i need you! :)
Så nu ser jag så sjukt mycket
fram emot lars winnerbäck 23 augusti!
imorgon åker jag. grekland. kefalonia. två veckor. det var länge sedan vi åkte två veckor jag och min familj. senaste åren har det bara blivit en vecka och på en vecka hinner man inte lika mycket. det är sanningen. man hinner inte sakna lika mycket, hinner inte se lika mycket, hinner inte tröttna lika mycket, hinner inte läsa samma tidningar flera gånger om, hinner inte bli lika brun (lyckas snarare aldrig bli lika brun). det ska trots allt bli väldigt skönt men kan inte dock undgå faktan om att när jag kommer hem, är det två veckor kvar sen börjar skolan. läskiga tvåan, jag är rädd, som så många andra med mig. men jag klarar mig, jag vet det. och snart kommer jag stå där och ha klarat av tvåan med, tider tickar vidare trots allt.
mina vänner hör upp!
jag vet att det är en del av mina vänner som läser min blogg, alltså människor jag känner och nu har jag en fråga till dem (och gärna alla ni andra som läser, om det nu finns några) om ni kan tipsa mig om hårinpackningar. min håller nämligen på att ta slut så det är dags att inhandla en ny när jag kommer hem ifrån grek landet. är det någon som nämnt body shops hårinpackning? finns det någon annan grym? let me know, i need you! :)
min mamma är den sjukaste jag vet och den roligaste.
jag kommer säkerligen få sota för detta senare (särkilt när jag kommer hem ifrån grekland och bara umgåtts med mina päron i två veckor) men ibland tycker jag om min mamma. för att min mamma är den sjukaste människa jag vet och så kvalifierar hon in sig på listan över dem som är roligast också. sån där sjuk rolig humor som jag älskar!
säkerligen tycker jag hon är så rolig för att vi är alldeles för lika för mitt eget bästa.
men roligt är det när hon rotar fram en gammal vit kavaj som är riktigt fin ur garderoben och säger, denna har min systrar sytt. och när jag säger, oh jag vill också kunna sy som dem (de är ganska grymma) då säger min käraste mor; det vet du icke ju, du kanske ärvt deras förmåga! har du påbörjat din kjol ännu?
jajaja, jag har köpt tyget, ett gult tyg och jag ska sy en kjol.
när jag kommer hem ifrån grekland, när mamma kan hjälpa mig.
är rädd för att ta sönder hennes symaskin. den är dyrbar!
imorgon kommer jag förhoppningsvis ha lockigt hår och oranga naglar.
kanske slår jag till med en hatt, i fall att det inte regnar :)
säkerligen tycker jag hon är så rolig för att vi är alldeles för lika för mitt eget bästa.
men roligt är det när hon rotar fram en gammal vit kavaj som är riktigt fin ur garderoben och säger, denna har min systrar sytt. och när jag säger, oh jag vill också kunna sy som dem (de är ganska grymma) då säger min käraste mor; det vet du icke ju, du kanske ärvt deras förmåga! har du påbörjat din kjol ännu?
jajaja, jag har köpt tyget, ett gult tyg och jag ska sy en kjol.
när jag kommer hem ifrån grekland, när mamma kan hjälpa mig.
är rädd för att ta sönder hennes symaskin. den är dyrbar!
imorgon kommer jag förhoppningsvis ha lockigt hår och oranga naglar.
kanske slår jag till med en hatt, i fall att det inte regnar :)
jag kunde kladda foundation istället för kajal, visste ändå inte vem jag var.
jag ska på håkan om en dag och det känns det verkligen inte som. trots att det var länge sedan jag såg honom känns det som igår. det var 2005, sommar, were the action is kom för första gången till linköping. det var the ark, the hellacopters, moneybrother och sist men inte minst håkan hellström (!). det var jag, linda, irma och jenny. jag kommer ihåg att när håkan sjöng "nu kan du få mig så lätt" tittade jag upp mot himlen och det verkade som att alla mina problem liksom flög iväg upp i den mörka himlen och försvann, om så bara för en sekund. nästa dag pratade jag med linda på msn och vi snackade om att man gått in i något sorts vakuum och gick runt helt salig.
sommaren 2005 var sommaren då jag ltog bort stjärnorna, gömde undan broder daniel skivorna och reste mig upp, sakta men säkert. jag glömde bort håkan och hans musik för den hade, precis som broder daniels musik, hållit mig vaken alla de där nätterna då jag inte kunde sova. då ångesten låg klistrad emot huden. jag har mått sämre än då, men aldrig tror jag min ångest över att passa in varit så stor, aldrig har jag mått så dåligt över att inte passa in, att inte vara någon, att inte duga, att inte räcka till.
många skyller på stjärnorna och broder daniel musiken. jag skyller på att jag var ung och vilsen och inte visste bättre. en del av livet och det hade inte hjälpt om jag nu lyssnat på någon helt annan musik och istället för kajal och stjärnor runt ögonen hade haft lager av foundation och cigarettrök runt omkring mig. det spelade ingen roll hur jag såg, ångesten hade funnits där iallafall.
med denna långa beskriv (förlåt, men jag en långdragen människa) så vill jag bara säga, jag ska på håkan hellström imorgon, så be till gud att det inte regnar och att jag efter att ha lyssnat på mina två nya skivor ska nörda håkan hela dagen lång. både idag och imorgon!
sommaren 2005 var sommaren då jag ltog bort stjärnorna, gömde undan broder daniel skivorna och reste mig upp, sakta men säkert. jag glömde bort håkan och hans musik för den hade, precis som broder daniels musik, hållit mig vaken alla de där nätterna då jag inte kunde sova. då ångesten låg klistrad emot huden. jag har mått sämre än då, men aldrig tror jag min ångest över att passa in varit så stor, aldrig har jag mått så dåligt över att inte passa in, att inte vara någon, att inte duga, att inte räcka till.
många skyller på stjärnorna och broder daniel musiken. jag skyller på att jag var ung och vilsen och inte visste bättre. en del av livet och det hade inte hjälpt om jag nu lyssnat på någon helt annan musik och istället för kajal och stjärnor runt ögonen hade haft lager av foundation och cigarettrök runt omkring mig. det spelade ingen roll hur jag såg, ångesten hade funnits där iallafall.
med denna långa beskriv (förlåt, men jag en långdragen människa) så vill jag bara säga, jag ska på håkan hellström imorgon, så be till gud att det inte regnar och att jag efter att ha lyssnat på mina två nya skivor ska nörda håkan hela dagen lång. både idag och imorgon!
jordbävningsdrabbat område - femtio år senare?! tack papi.
vad kul att min kära papi just berättade att det varit ännu en jordbävning i grekland, nu vid rhodos. även så otroligt kul att han senare berättade att 1953 var det en jordbävning på det stället i grekland som vi ska til och alla städer förutom en hade rasat samman. senare blev det ännu mer kul när han berättade att det är ungefär femtio år mellan jordbävningar, eller att någon professor, expert eller liknande räknat ut detta. KUL I JUL!
inte särskilt upplyftande må jag säga!
jag som hade planerat finfint hur jag skulle ta det alldeles perfekt lugnt i grekland i två veckor.
inget smink, skriva en jäkla massa och äta min egen frukost (och med egen frukost menar jag, gå upp cirka lite senare än mina föräldrar för att 1. slippa ha dem i bakhasorna, 2. inte bli stressad, 3. få alldeles för ont i magen och inte kunna njuta av att vara bortrest.)
nu kommer jag istället inte kunna slita mig ifrån mina föräldrar en enda sekund i rädsla för att historien ska upprepa sig och det ska bli ännu en jordbävning. aldrig påstått att min far är smart men när han drar detta kort exakt en vecka innan avresan. då har man inte alla hästar i hagen, som lisa brukar säga.
jag saknar henne föresten!
och vi kommer inte träffas på tre veckor och det mina damer och herrar är ledsamt.
inte särskilt upplyftande må jag säga!
jag som hade planerat finfint hur jag skulle ta det alldeles perfekt lugnt i grekland i två veckor.
inget smink, skriva en jäkla massa och äta min egen frukost (och med egen frukost menar jag, gå upp cirka lite senare än mina föräldrar för att 1. slippa ha dem i bakhasorna, 2. inte bli stressad, 3. få alldeles för ont i magen och inte kunna njuta av att vara bortrest.)
nu kommer jag istället inte kunna slita mig ifrån mina föräldrar en enda sekund i rädsla för att historien ska upprepa sig och det ska bli ännu en jordbävning. aldrig påstått att min far är smart men när han drar detta kort exakt en vecka innan avresan. då har man inte alla hästar i hagen, som lisa brukar säga.
jag saknar henne föresten!
och vi kommer inte träffas på tre veckor och det mina damer och herrar är ledsamt.
och hon är fri.
jag är fri. kan nog alltid reta någon upp över öronen kär människa som tycker att frihet är bortslängd tid då man kan känna sig just upp över öronen förälskad, fnittrig liten flicka känslan med fjärilar i magen. föresten, när jag var liten och hörde uttrycket fjärilar i magen för första gången tänkte jag på den där pastan som ser ut som fjärilar och så såg jag för min inre syn hur dessa pasta fjärilar flög runt inuti magen. samma sak när jag fick ett kort en gång av mina kusiner där det stod att en av mina kusiner hade myror i brallan. jag funderade ett tag på hur det såg ut när myrorna vandrade in i byxorna på min kusin. ganska roande tanke måste jag medge.
jag känner mig fri, sådär tyngdlös jag-kan-göra-vad-som-helst-och-det-kommer-ändå-lösa-sig-till-slut-känsla som jag aldrig vill förlora. den där känslan av att jag kan klara vad som helst. den där känslan av att nu ska jag för en gång skull lägga krut på det som betyder någonting. det som betyder är jag själv, vänner och att skriva. jag älskar den här känslan av att allt är möjligt. skulle jag kunna fånga den och förvara den i någon fin blommig låda skulle jag göra det. om jag skulle kunna behålla den för evigt skulle jag lätt välja att behålla den. känslan av att vara fri.
jag känner mig fri, sådär tyngdlös jag-kan-göra-vad-som-helst-och-det-kommer-ändå-lösa-sig-till-slut-känsla som jag aldrig vill förlora. den där känslan av att jag kan klara vad som helst. den där känslan av att nu ska jag för en gång skull lägga krut på det som betyder någonting. det som betyder är jag själv, vänner och att skriva. jag älskar den här känslan av att allt är möjligt. skulle jag kunna fånga den och förvara den i någon fin blommig låda skulle jag göra det. om jag skulle kunna behålla den för evigt skulle jag lätt välja att behålla den. känslan av att vara fri.
man behöver inte alltid vara stark, man får finnas ändå.
man behöver inte alltid vara stark, man får finnas ändå
en av min käraste vänner har hjärtesorg. hon säger att hon är svag och att hon gråtit alldeles för många tårar i sin förtvivlan. på något sett känner jag det som små hugg i varje ord som hon beskriver. jag vill hålla om henne, säga någonting fint att man klarar sig, det ordnar sig. trots allt vet jag att dessa ord aldrig har någon större inverkan, får en bara i skugg av smärtan att avsky den människa som uttalat dem.
jag känner igen mig, när jag uttalar orden, jag förstår dig, är det för att jag gör det. det är därför det hugger i mig. för att jag vet hur det känns. när det känns som att luften tar slut och man får svårt att andas på grund av att själen gör så ont. när det värker i delar av kroppen man inte ens trodde existerade. jag har känt den där känslan, den där känslan av att vara helt maktlös över sina egna känslor. det enda man vill är att det ska försvinna. det där krampaktiga taget om magsäcken.
i sådana här lägen jämför jag alltid med mig själv och de jag har upplevt eller sett andra nära vänner gå igenom. jag satt kvar. jag väntade ut smärtan. envisare än så tror jag aldrig tidigare jag varit i hela mitt liv. jag övertygade mig själv om att det blir bättre, det kommer snart släppa. det släppte, men jag hann tänka många tusen gånger "varför flyr jag inte bara för?" sanningen att säga vet jag också av erfarenhet, det spelar ingen roll om man flyr, det gör lika ont i alla fall.
en stund av klarhet, en stund av känslan att det ordnar sig.
nu är en sån stund då jag känner att jag klarar mig.
inte en sån stund som man får ibland när den säger, kämpa lite till så klarar du dig. detta är snarare en stund av, du klarar dig. för någonstans långt inne vet jag ju att jag gör det. det spelar ingen roll om jag gråter tills det känns som att jag gråtit ut min själ ur kroppen. det spelar ingen roll om jag råkar ha fått två livlinor bort rivna ifrån mig.
det spelar roll i den synen att det smärtar mig och att det gör ont. det spelar roll i den delen att det inte är ett dugg enkelt. nej, ganska svårt för att tala klar språk men det spelar ändå ingen roll vad som händer för i slutändan klarar jag mig. man väntar ut stormen, man gömmer sig under stenarna tills de hårda vindarna har dragit förbi och sen kan man stå igen. utan att tas med av vinden, utan att slungas bort. man kan andas igen fritt och lugnt och känna att man klarade sig, man överlevde. trots allt!
på något vis känns det som att jag inte skulle behöva fokusera på att ni kanske lämnar mig eller kanske inte gör det. jag har ju satt mitt ulitmatum, jag har bestämt mig för att vara envis. i en månad nu kan jag helt enkelt fokusera på mig och dem som stannat kvar. fokusera på att jobba framåt, att få ut någonting av alla samtal jag haft och på något sätt leta upp en ny väg att vandra. jag ska lära mig att våga chansa. det är dags för det nu och har varit länge nog.
så om ni ursäktar ska jag nu gå och nynna lite på timbuktu - det löser sig
för den lyckas alltid övertala mig om en sak varje gång, att det löser sig!
inte en sån stund som man får ibland när den säger, kämpa lite till så klarar du dig. detta är snarare en stund av, du klarar dig. för någonstans långt inne vet jag ju att jag gör det. det spelar ingen roll om jag gråter tills det känns som att jag gråtit ut min själ ur kroppen. det spelar ingen roll om jag råkar ha fått två livlinor bort rivna ifrån mig.
det spelar roll i den synen att det smärtar mig och att det gör ont. det spelar roll i den delen att det inte är ett dugg enkelt. nej, ganska svårt för att tala klar språk men det spelar ändå ingen roll vad som händer för i slutändan klarar jag mig. man väntar ut stormen, man gömmer sig under stenarna tills de hårda vindarna har dragit förbi och sen kan man stå igen. utan att tas med av vinden, utan att slungas bort. man kan andas igen fritt och lugnt och känna att man klarade sig, man överlevde. trots allt!
på något vis känns det som att jag inte skulle behöva fokusera på att ni kanske lämnar mig eller kanske inte gör det. jag har ju satt mitt ulitmatum, jag har bestämt mig för att vara envis. i en månad nu kan jag helt enkelt fokusera på mig och dem som stannat kvar. fokusera på att jobba framåt, att få ut någonting av alla samtal jag haft och på något sätt leta upp en ny väg att vandra. jag ska lära mig att våga chansa. det är dags för det nu och har varit länge nog.
så om ni ursäktar ska jag nu gå och nynna lite på timbuktu - det löser sig
för den lyckas alltid övertala mig om en sak varje gång, att det löser sig!
she told me fairytales with happy endings but never about the real life.
om du kan få bort min klump i halsen
borde du vara min hjälte.
men hjältar finns väl bara i sagoberättelser, påhittade storys.
det är vad jag lärt mig iallafall.
borde du vara min hjälte.
men hjältar finns väl bara i sagoberättelser, påhittade storys.
det är vad jag lärt mig iallafall.
ett trassligt hår matchar min trassliga personlighet.
när människor gör illa mig har jag en tendens att skylla det på mig själv. att det är mitt eget fel för att jag utav någon anledning inte duger för den människan som sårat mig i fråga. den personen som gjort illa mig har helt enkelt gjort det för att det är fel på mig. jag är helt enkelt värd att såras.
det går alltid att hitta fel på en själv i dessa stunder, tro mig. på något vis lyckas också dessa fel gömma sig långt inuti så när det är dags för nästa sårar-scenario dyker dessa fel upp igen, lika hårda som förra gången. de påstår att man inte duger för att man antingen är för feg, för svag eller för svår. man duger inte för någon människa alls för man är för jobbig, ställer för höga krav eller för låga. man duger inte för att man någonstans inte var perfekt och det fick den någon, och alla före den, att göra illa dig.
detta är en känsla som kväver mig. detta är ett sätt att fria den som sårat och fälla den som sårats. det är som att slänga offret i fängelse, istället för förövaren. detta är det som kommer efter ilskan, det som gör mitt dåliga samvete till hundra gånger starka strömmar under min hud. det är fel eller hur? ändå upprepas denna procedur gång på gång på gång. och jag har inte den blekaste aning om hur jag ska få den att stanna.
jag fyller oskrivna blad, sida upp och sida ner, med ord.
det jag kommit fram till är att ett trassligt hår matchar min trassliga personlighet.
det går alltid att hitta fel på en själv i dessa stunder, tro mig. på något vis lyckas också dessa fel gömma sig långt inuti så när det är dags för nästa sårar-scenario dyker dessa fel upp igen, lika hårda som förra gången. de påstår att man inte duger för att man antingen är för feg, för svag eller för svår. man duger inte för någon människa alls för man är för jobbig, ställer för höga krav eller för låga. man duger inte för att man någonstans inte var perfekt och det fick den någon, och alla före den, att göra illa dig.
detta är en känsla som kväver mig. detta är ett sätt att fria den som sårat och fälla den som sårats. det är som att slänga offret i fängelse, istället för förövaren. detta är det som kommer efter ilskan, det som gör mitt dåliga samvete till hundra gånger starka strömmar under min hud. det är fel eller hur? ändå upprepas denna procedur gång på gång på gång. och jag har inte den blekaste aning om hur jag ska få den att stanna.
jag fyller oskrivna blad, sida upp och sida ner, med ord.
det jag kommit fram till är att ett trassligt hår matchar min trassliga personlighet.
det kallas att ge ut alldeles för många gula kort, men inga röda.
jag är arg nu. när jag är arg är jag riktig riktigt sjukt arg i kanske några minuter, högst en halvtimma sen brukar ilskan rinna av och kvar stannar bara den där känslan av tomhet och ledsamhet. det är oftast därför de som mest sett mig riktigt riktigt arg mina föräldrar och någon enstaka gång någon annan. de flesta får ta del av ledsamheten som kommer efteråt så även kommer ni få nu. (mest för att ett riktigt riktigt argt inlägg ifrån stina, mera skulle innehålla massor svärord, dra-åt-helvete-meningar och massor dåliga saker som jag inte riktigt menar, men någonstans måste ilskan komma ut eller hur.)
jag vill bara att människor ska sluta ljuga för mig, det är det enda jag ber om.
ibland undrar jag om det mitt fel att det är så enkelt att svika mig? eller, varför säga "ibland undrar jag", jag undrar jämt! jag har undrat i flera år nu. undrat, funderat, grubblat och tänkt över varför det är så enkelt att lämna mig. på något vis är jag kanske för svag och för enkel? nära vänner har påstått att jag ger de som sårat mig alldeles för många nya chanser. jag ger alldeles för många gula kort, men inga röda. trots allt när de kommit till dem själva, när de själva svikit då kryper en del tillbaka och ber om en ny chans. och då är det bra att ha en vän som hellre friar än fäller. då kritiserar de inte längre för att jag är för snäll eller för svag. för frågan är om någon av dem vet hur ont det gör att bli sviken av människor och sen bli tillsagd av dem som finns kvar att man får skylla sig själv?
frågan är inte längre, när tar mina gula kort slut. nej frågan jag ställer är, hur många nya chanser behöver ni innan ni ser er själva som svikare? hur många chanser behöver ni för att fixa allting som ni åstadkommit? hur många nya chanser, hur många gula kort, tycker ni att ni förtjänar innan ett rött? hur många chanser förtjänar just du?
ibland undrar jag om det mitt fel att det är så enkelt att svika mig? eller, varför säga "ibland undrar jag", jag undrar jämt! jag har undrat i flera år nu. undrat, funderat, grubblat och tänkt över varför det är så enkelt att lämna mig. på något vis är jag kanske för svag och för enkel? nära vänner har påstått att jag ger de som sårat mig alldeles för många nya chanser. jag ger alldeles för många gula kort, men inga röda. trots allt när de kommit till dem själva, när de själva svikit då kryper en del tillbaka och ber om en ny chans. och då är det bra att ha en vän som hellre friar än fäller. då kritiserar de inte längre för att jag är för snäll eller för svag. för frågan är om någon av dem vet hur ont det gör att bli sviken av människor och sen bli tillsagd av dem som finns kvar att man får skylla sig själv?
frågan är inte längre, när tar mina gula kort slut. nej frågan jag ställer är, hur många nya chanser behöver ni innan ni ser er själva som svikare? hur många chanser behöver ni för att fixa allting som ni åstadkommit? hur många nya chanser, hur många gula kort, tycker ni att ni förtjänar innan ett rött? hur många chanser förtjänar just du?
jag ett fantasimonster och detta är mitt dagdrömmeri.
jag älskar att finna saker som är så förskräckligt orealistiska att det kanske finns en chans på miljonen att de kommer hända i mitt liv. sådan saker gillar jag att fantisera och dagdrömma om. man fantiserar ihop en hel story för det spelar ingen roll, de fantasier du har kommer inte förstöra vad som händer i verkligheten på grund utav att du fantiserar om något helt orimligt, någonting som aldrig någonsin kommer att inträffa.
dagdrömt har jag gjort hela dagen idag, om komplett orimliga saker. det är ett tidsfördriv som heter duga eftersom jag lyckats fantisera bort en hel dag.
en sån där dag där man tack och lov inte fantisera för att glömma verkligheten som det oftast handlar om när det gäller mitt dagdrömmeri utan detta är en sån där dag då man fantiserar bara för att man vill, för att man vill fly ifrån verkligheten, inte för att drömmen är bättre än verkligheten, bara att man vill vara någon annanstans för en stund. om det nu finns någon skillnad men jag tycker det finns det. iallafall när det gäller mig. och vem kan tacka nej till en plats där man får uppleva tusen olika saker och ändå har förmåga att ändra om storyn inte skulle passa dig precis?
dagdrömt har jag gjort hela dagen idag, om komplett orimliga saker. det är ett tidsfördriv som heter duga eftersom jag lyckats fantisera bort en hel dag.
en sån där dag där man tack och lov inte fantisera för att glömma verkligheten som det oftast handlar om när det gäller mitt dagdrömmeri utan detta är en sån där dag då man fantiserar bara för att man vill, för att man vill fly ifrån verkligheten, inte för att drömmen är bättre än verkligheten, bara att man vill vara någon annanstans för en stund. om det nu finns någon skillnad men jag tycker det finns det. iallafall när det gäller mig. och vem kan tacka nej till en plats där man får uppleva tusen olika saker och ändå har förmåga att ändra om storyn inte skulle passa dig precis?
och hur skulle dem förstå? det vet ingenting om oss.
det svider lite fortfarande i min ena tumme. i och för sig kanske jag får skylla mig själv då jag envisas med att måla på först något sorts stärkande som råkade slinka ner i ett sår jag har under nageln, sedan naglack . det sved riktigt riktigt ordentlig förut. nu har det däremot lugnat ner sig.
med detta ville jag bara säga någoting fint om att man inte ska bry som om det små bekrymren i livet (som en svidande tumme) för att det är oftast onödigt huvudbry, om jag ändå inte vågar mig på att påstå att det alltid är onödigt huvudbry att bry sig om småskit.
snart ska jag bege mig ut till äna banäna och grilla med mina dear girlfriends. det är inte små skit det iallafall! solen skiner ju idag med så dagen till ära blev det shorts. gamla svarta shorts som går till knäna. påminner mig om sommaren för två år sen då jag i stort sett avgudade dessa shorts. det är freaky hur ett klädesplagg kan få en att minnas massa lustiga saker. typ utebion i trädgårdsföreningen. i och för sig var det inte direkt världens höjdarkväll men på något konstigt vis blev den minnesvärd senare. minnen av hur en person en gång i tiden var och brydde sig om en och en annan vän som tappade bort sina lacoste skor och fick åka hem i strumpor. senare nästa dag upptäcktes att skorna låg i hennes ryggsäck , som hon bärt på hela tiden.
nu svamlar jag, igen! någonting ni kommer få stå ut med om ni ska läsa min blogg!
ONÖDIGHETER:
- jag har blivit förälskad i moneybrothers röst och låtar, äntligen!
- 19 juli hittar ni mig tillsammans med massor linköpingspoppare framför håkans scen. äntligen ses vi igen :)
- vad är egentligen skillnaden mellan nostalgisk och sentimental? idiotförklara mig om ni vill men hallå? förklara!
- nu bråkar mina föräldrar - om hur lång tid det tar ner till stan. onödigt om något.
ibland kan jag också vara en tjurig liten tioåring, det inte bara när jag blir kär.
det var tydligen någon som kände igen sig i den där känslan jag beskrev när man blir kär och känner sig som en tioåring som fnittrar hela tiden. såklart nämner jag inga namn men icke konstigt att hon känner igen sig, hon är ganska lik mig i det mesta om man så får säga. :)
jag bråka med mina föräldrar ikväll. jag är en egoistisk, envis, sur och tvär människa när det kommer till mina föräldrar och att ha rätt och fel i våra disskutioner. för sanningen att säga är, det spelar ingen roll om de har rätt, jag fortsätter ändå bråka även om jag vet att jag har fel. vad de aldrig vet är att jag egentligen hatar att bråka med dem för varje gång efteråt känner jag mig ledsen. nivet, som när man var ganska liten och ens föräldrar skällde på en när man gjort fel. jag får samma känsla och ledsengråt i halsen, för det mesta, inte alltid men oftast. idag vet jag inte riktigt, jag tror jag skrev bort min ledsengråt i halsen, iallafall hann den aldrig smyga sig fram ut ur tårkanalerna och göra ränder på mina kinder. nej, inte i natt.
iallafall är jag nästan sjuk nog att jag vill tacka för att de bråkar med mig för då har jag någonting att skriva om idag också. på något konstigt vis har jag fått tillbaka suget efter att greppa pennan igen. igår skrev jag tills det knappt längre gick, skrivkramp skrivkramp, måste vara den mest skönaste smärta som finns. man vet att man åstadkommit något bra, förhoppningsvis. eller så är man bara en bit påväg till något riktigt bra. man kan ju alltid hoppas och vi lever på hoppet som min gamla konfirmations ledare sa.
jag bråka med mina föräldrar ikväll. jag är en egoistisk, envis, sur och tvär människa när det kommer till mina föräldrar och att ha rätt och fel i våra disskutioner. för sanningen att säga är, det spelar ingen roll om de har rätt, jag fortsätter ändå bråka även om jag vet att jag har fel. vad de aldrig vet är att jag egentligen hatar att bråka med dem för varje gång efteråt känner jag mig ledsen. nivet, som när man var ganska liten och ens föräldrar skällde på en när man gjort fel. jag får samma känsla och ledsengråt i halsen, för det mesta, inte alltid men oftast. idag vet jag inte riktigt, jag tror jag skrev bort min ledsengråt i halsen, iallafall hann den aldrig smyga sig fram ut ur tårkanalerna och göra ränder på mina kinder. nej, inte i natt.
iallafall är jag nästan sjuk nog att jag vill tacka för att de bråkar med mig för då har jag någonting att skriva om idag också. på något konstigt vis har jag fått tillbaka suget efter att greppa pennan igen. igår skrev jag tills det knappt längre gick, skrivkramp skrivkramp, måste vara den mest skönaste smärta som finns. man vet att man åstadkommit något bra, förhoppningsvis. eller så är man bara en bit påväg till något riktigt bra. man kan ju alltid hoppas och vi lever på hoppet som min gamla konfirmations ledare sa.
Still breathing in and out with you.
nu, precis nu fick jag något konstigt sug efter lite kärlek. inte på det där desperat sättet, jag-måste-ha-nu-annars-kommer-jag-falla-ihop-och-tyna-bort sättet eller alla-andra-har-någon-förutom-jag-syntomet. nej, inte sådant sug. detta är mera som ett sug efter lite ytterst lite kärlek, kanske lite hjärtesorg, då menar jag ytterst ytterst lite, pytte ynke lite hjärtesorg. hjärtesorg är ett ganska fint ord egentligen, fint att ha det framför sig i alla fall, fint att skriva i handen.
jag antar att när man, som lilla jag, slickat alla sår rena och fina. när de läkt och inte längre kan fläckas upp. när de blivit till ärr, dessa sår, då vill man in i leken igen. den där kär-leken som alla talar om, som det talas, viskas, tänks och känns om överallt. det är mer än ett år sen jag fick känna den där mys känslan av att ha fjärilar i magen. den där känslan när man känner sig som den lilla nyfikna flicka man en gång var. man känner sig som en tioåring med fjärilar i magen. nyfödd, ovetande, skräckslagen med det där ständiga pirret och kittlande leendet i mungipan.
trots allt är jag glad för att vara där jag är idag så jag klagar inte. jag beskriver bara suget jag nyss fick, det kan nog redan ha försvunnit tills imorgon. jag kan också misstagit detta sug ifrån suget på mat eller något annat nödvändigt eller onödvändigt. ibland behöver man inte riktigt veta allting.
jag är någonting (glad för mig har nästan blivit ett uttjatat ord, tycker inte om det längre.) iallafall är jag någonting för att jag fått tillbaka en vän igen. hon är nära, på något vis. vissa människor ser man en glimt av någonting stort och viktigt i, dem ser jag på med vördnad och tillit på ett stortslaget och djupt vis. det är fint, jag tycker om min nygamla vän, jag vet att jag har saknat henne. förr visste jag inte varför, idag vet jag. hon har någonting inom sig som påminner om mig och även någonting som är stort och viktigt. en sådan människa man känner att man måste ha i sitt liv för om man inte hade det skulle ens eget liv bli en aning fattigare.
