du har din egen väg att gå, skit samma vilket håll.
idag har jag också åstadkommit en kjol (inte en dag försent, nej nej) , en rutig kjol av en gammal julgardin närmare bestämt. stolt över den är jag som en mamma över sitt nyfödda barn. den är inte direkt klar än dock, behöver gå och köpa sådana där resårband men det är lätt fixat. kanske borde skita i stockholm och satsa på att sy alla kläder själv? You wish! nej men vansinnigt kul är det och jag har alltid viljat pysslat med sådant så jag har mera idéer på lut, detta får gärna bli min nya söndagssysselsättning.
inte att förglömma, jag har pluggat också. såklart glömmer jag inte bort mitt utlovade löfte om att satsa på skolan från och med imorgon (tjuvstart) denna söndag har på något konstigt gått otroligt snabbt. jag har börjat gilla söndagar. jag har börjat gilla hösten och hör och häpna jag har börjat inse att det finns annat fint man kan sysselsätta sig med förutom datorn. josefina skrev på sin blogg att om man nu inte satt så mycket vid datorn skulle man hinna med så otroligt mycket mera och hon har så sjukt rätt. datorn tar upp väldigt mycket tid. borde faktiskt begränsa mig till cirka en timma per dag. undra hur det skulle gå egentligen? ska vi testa med start imorgon och en vecka framåt?
tror ni att mina smskostnader kommer gå i höjden ?! det tror jag.
i used to love those summerdays in the big big garden.
And something behind his heart knew it would come.
jag tänker på när jag var liten och det regnade konstant oavbrutet en hel dag när jag gick på sexårs och jag var tänkte att tänk om det blir översvämning, hur ska pappa kunna hämta mig då? när man inte behöver ge sig ut i regnet är regn det mest mysiga som kan existera i väder sammanhang. cosy!
jag slår upp mysigt i lexikon och det blir cosy. jag som knappt trodde att det var ett ord jag sprungit runt och sagt i några veckor nu.
min feber kan finnas kvar eller försvunnit, jag vet inte riktigt hur mycket man ska ha för att just ha feber därför vågar jag inte säga något definitivt. ingen blir besviken så länge man inte fastslår någonting. min hals gör däremot ont, det är ren fakta.
igår myste jag och sofia med tända ljus, te och glass i hennes kök och tittade på hipp hipp. det var väldigt fint och bra och sånt som alltid med soffan. plus måste lägga till att jag var i skolan hela dagen igår trots sjukdom, var inte ens bestämt att jag skulle vara det, jag skulle minsann åka hem efter första lektionen och i slutet av dagen kommer lisa fram och bara, nej men stina, vad gör du här?! istället blev jag kvar i skolan enda till fyra, anteckna, en halvtimma efter att jag slutat. men det var det värt ändå.
det tynger ner dig och du vill bara sova.
jag känner mig sjukt förbannat dålig dagen till ära. en lektion idag och jag skippade den. men talar om för mig själv och alla andra att nästa vecka, från och med nästa vecka, då ska jag satsa och kämpa som jag vet inte vad. men som sagt, orken finns inte där. imorgon har vi samhällsskapsförhör som tär på mitt samvete att jag inte pluggat tillräckligt till. och jag känner mig totalt usel som inte klarar av att sköta skolan på det exemplariska sätt som jag borde göra. eller iallafall borde försöka göra.
idag klarade jag iallafall av att samla vuxenpoäng. ringde först till unga vuxna mottagningen och fixade en tid där. sen åkte jag ner till vårdcentralen i berga (varför sjunker mitt hjärta och varför värker bröstet när jag ser min hatade högstadieskola rivas? jag längtade ju mest av allt därifrån.) men icke sa nicke att jag kunde få ta mitt järnprov. nej det skulle tas innan klockan elva, bra med information av vårdcentralen. så nu måste jag gå upp tidigt en sovmorgon för att åka och göra det. fast det får bli på måndag.
vill helst av allt få det överstökat så fort som möjligt men med min mage går det inte riktigt att stressa fram saker. i vissa fall vill jag bara ta de där järntabletterna och hoppas på den mest grova energin som finns och så vips, orkar jag allting. till skillnad mot nu när jag inte orkar någonting alls, nästan. men jag hatar känslan av att ha saker hängades över mig och skolan hänger på mig. för är det inte samhällskunskapen är det matten och är det inte matten är det spanskan.
så vad svarar man när någon frågar om man sover ordentligt? nej, jag har inte kunnat sova bra på några nätter på grund av att tankar kryper sig in i huvudet och maler av sig själva? äter upp min hjärna bit för bit? och vad svarar man när någon frågar om man äter tillräckligt? jag försöker så gott det går, jag är hungrig men när det gör ont i magen när man äter, tappar man aptiten ganska fort. jag tackar nej till glass ikväll. jag har ingen lust.
så förlåt mig om min tjat om skolan men som sagt, det är det som tynger mig.
det kunde blivit bara en fin dag.
jag kämpar inte mot en tjej som du. jag gör det bara inte. det är som att sverige skulle starta krig emot USA och Ryssland, samtidigt! alla vet att det är dömt att misslyckats. jag skulle aldrig någonsin kunna vinna något sådant här emot dig. dig. för det är just det att det är du.
så jag gör det klart för mig nu. och för alla andra och kanske för dig. jag tänker inte slåss emot någon som dig. du vinner, innan vi ens har börjat. jag låter dig vinna för jag vet att i kriget mellan dig och mig, är jag redan dömt att misslyckat.
nu till, kan någon smitta mig med den där olidigt jobbiga förkylning som alla verkar dra runt på? så jag får ligga i min säng imorgon och gråta ut. jag känner att jag kommer behöva det.
min dag som var så fruktansvärt fin, tills alldeles nyss.
how's your heart doing ?
så blir jag ledsen. som ett barn kryper jag upp med knäna under hakan och djuren i famnen och bara gråter. gråter ut min frustration. jag vill ha tydliga tecken. jag vill ha en varningsröst som talar om för mig när faran är på ingång. läskig musik som spelas i bakgrunden så man förstår att nu kommer det farliga, nu ska man blunda så man slipper se. varför jag alltid blundar när jag tvingas se skräckfilm? svaret är enkelt, där har jag en möjlighet att undvika faran, i mitt liv stirrar jag istället skräcken rakt i ögonen. i mitt liv finns det ingenting som talar om när skurken kommer.
jag skulle kunna skriva meterlångt, men jag får dåligt samvete och känner mig otacksam. jag borde vara tacksam för att jag lever. för att jag andas och för att jag fortfarande kan känna saker. men jag är inte tacksam och därför gömmer jag mig under täcket och låtsas att jag inte finns.
vad önskar du dig i julklapp?
för att trappa ner på min ångest över min artonårsdag tänker jag istället på julafton och vad sjutton jag ska önska mig tills dess. ganska underhållande syssla när man inte har någonting bättre för sig än att förbanna datorn för att jag inte har någon bra musik på min mp3. musiken passar inte mitt humör alls nuförtiden. jag behöver ny fresh musik och det kommer väl sluta med att när jag nu ska vara duktig och gå ut och motionera får jag ha min gamla bärbara cd-spelare istället.
men den funkar ju den med!
what i fear the most.
jag är skoltrött. jag erkänner, jag tycker skolan hänger över mig som ett stort mörkt regnmoln och jag orkar inte. när jag började ettan förra året la jag ner så otroligt mycket energi i början och jag vill göra det igen men kan inte. orken finns inte där, det finns ingen energi att ta ifrån och lägga på det som är viktigt.
jag vet att jag borde ta tag i engelskan och de ämnen som vi har nya lärare i allafall. det är bra att komma på bra fot med dem ifrån början och jag har engelska glosor imorgon men jag skjuter upp dem på framtiden. för jag orkar inte. jag fick vårdcentral lapp idag om att jag tydligen har blodbrist och ska komma för att göra flera nya tester och att jag troligtvis kommer få äta järntabletter en tid. såkallad blodbrist kan visa sig i till ex. trötthet står det.
direkt tänker jag, jag är inte trött. känner mig inte trött över huvudtaget. känner bara att jag blir förbannad för jag vill bara att min mage ska bli bra. jag vill inte ha några andra äckliga tabletter som ska hjälpa mig med något annat än min mage. samtidigt är det som en reaktion som börjar i kroppen och samtidigt tänker man. men jag kanske är lite trött ändå? och helt plötsligt känner man sig som en levande död som inte orkar någonting.
jag orkar inte skolan. skolan tynger på mina axlar. när historia lärare börjar prata prov och teman och jag börjar fundera över hösten tema får jag klump i magen. för hur ska jag orka plugga egentligen? jag orkar inte ens läsa en text på fem sidor i svenskan. jag vill inte gå i tvåan, vill inte läsa nationalekonomi, vill inte läsa matte b, vill inte ha världens bästa mattelärare som gör att man mår dåligt för att man inte orkar prestera, vill inte känna mig usel, vill inte vara lat och strunta i skolan men hur orkar man? hur klarar man sig? hur i helvete klarar man av att hantera en mage, ett huvud, ett hjärta och studier på en och samma gång? hur gör man så att ingenting utav dessa blir lidande och får offra mer åt det andra?
men framförallt, hur ska jag klara av tvåan?
och vi fortsätter att växa fast han förblir sexton år.
men det känns inte som någon av dem skulle kunna beskriva den lika bra som den här låten!
Jag ser ljusen som tänts i parken vid Kungsholmens hamn
Jag ser pojkar som gråter och flickor som tar dem i hand
Jag ser mannen på balkongen ta en tyst minut för sig själv
Det kan aldrig göras ogjort det där som hände ikväll
Är du en av dem som var där när det hände
Eller saknar du nån du en gång trodde du kände
Är du en av dem som gråter när ingen ser på
Är du en av dem som berörs ändå
Jag ser mig i spegeln med ögon röda av gråt
Jag tänker hur gick det till, hur bar dem sig åt
Min lillebror går ut och vi vet aldrig vart han ska
Jag blir så rädd när jag tänker att det kunde vart han eller jag
Aldrig mer ung, eller aldrig mera fri
När det handlar om barn har vi rätt att ta nåns parti
Men ni vet hur det känns när röda ögon ser svart
Och jag sänder en tanke till dig som ligger sömnlös inatt
Alla som vill ta en stund att fundera
När ska vi göra mod av sorgen och börja agera
Nu städar man gatan och snart försvinner alla spår
Och vi fortsätter att växa fast han förblir sexton år.
the first time.
ostadiga darriga ben, ett hårt pumpade hjärta och ett leende du inte vill eller ens kan sudda ut.
(och du vill behålla den där känslan föralltid, för den kittlar så skönt inuti magen.)
jag hade glömt bort hur det kändes.
i've been this way with so many before
but it feels like the first time.
du vill inte ha mig, jag lovar dig.
"jag har nog aldrig riktigt vågat vara mig själv av rädsla för att jag inte skulle bli accepterad eller vara bra nog. Det jag gör är att jag nickar, ler och hoppas att de ska lämna mig ifred snart så jag kan gå hem och gömma mig på mitt trygga rum och inte behöva tänka mer på vad andra människor tycker om mig och tycker att jag borde göra. att leva upp till andra människor förväntningar är bland det svåraste jag vet, dels för att jag innerst inne tycker att jag är värdelös, att jag använder för mycket av världens syre bara genom att finnas till, och dels för att jag vet att någon litar på mig och att jag vet att det vill att jag ska genomföra något som det inte är säkert att jag kan och då måste jag leva med skulden, att jag inte var tillräcklig, att jag inte klarade av det och att de blev besvikna. det lättaste hade varit om jag var osynlig för jag vill gärna finnas kvar, jag vill gärna leva, jag vill bara slippa omvärldens krav och regler om hur man ska vara och bör klara av. jag vill inte vara till besvär. låt mig få vara osynlig."
ifrån programmet jag lyssnade på i morse. detta var det som slog mig hårt i magen, gav mig en käftsmäll och fällde omkull mig, ner på knä. allting på samma gång. jag vill så gärna kunna förklara varför jag får ångestattacker. varför jag inte vill släppa nära dem som vill komma nära. varför jag försöker och försöker öppna mig men gång på gång misslyckas. varför jag blir rädd, på gränsen till skräckslagen och vill fly härifrån.
jag kommer alltid vara värdelös.
för er som inte vet, kan jag upplysa er om att jag alltid söker efter texter, musik och framförallt människor som känner som jag gör. som kan beskriva det jag känner och tänker, det jag gråter för och det jag är totalt skräckslagen över. jag vet inte hur jag ska beskriva så någon ska kunna förstå vilken kraft som släpptes lös idag när jag lyssnade på hennes första inledande ord i hennes sommarprogram. om hur hon aldrig någonsin kände att hon dög, att hon var värdelös och att hon bara ville leva utan kraven och reglerna och sakerna man borde göra som omvärlden proppar på en, rakt ner i halsen. jag kände igen mig, tjöt konstant igenom ett helt sommarprogram och kunde inte ens sluta när min mamma kom in och frågade hur jag tyckte programmet var. jag får tårar i ögonen en.
igår när jag var på winnerbäcks konsert, tänkte jag på hur otroligt malplacerad jag är. jag vill också kunna gråta när han spelar du hade tid och elegi. jag vill också kunna gråta på de där rätta ställen. de där gångerna då du förväntas och accepteras att du får gråta, för det passar liksom in i bilden, då kan jag inte gråta, inte ens klämma fram en pytteliten tår. det har hänt mig så många gånger att jag känner mig misslyckad och fel placerad när jag inte kan gråta vid dessa rätta tillfällen. som begravningen av min morfar. hur mycket jag än ville gråta och hur mycket jag än saknade honom kunde jag inte få ut någonting som ens liknade en tår. och jag skämdes, jag skämdes när jag stod framme i kyrkan och inte kunde gråta när alla andra grät. jag gråter än idag över min morfar och över mig själv. över att jag inte kunde gråta den där gången, över att jag bara kan gråta när jag stänger dörren om mig i mitt trygga rum och kryper upp i min säng. jag kan gråta till shoreline med broder daniel eller anna ternheim, jag gråter stora floder när jag tittar på bilder över när jag var liten. för som lasse säger: det känns bara så jävla sorligt när man tänker på sig själv sittandes i barnrummet bland alla leksaker.
medicin, medicin, massor medicin.
jag fick medicin, för magen min. plus fick jag ta blodprov för första gången i hela mitt liv så jag hade ett läckert plåster på armen och kände mig snuskigt duktigt som kunde åka till doktorn, ta blodprov och hämta ut min medicin på apoteket alldeles själv. vuxenpoäng till mig!
så håll tummarna för att medicinen funkar som den ska + att det inte blir några biverkningar = att lördagen blir så smärtfri som möjligt. kan också upplysa om att läkaren sa att det var viktigt att jag motionerade. yes, tänkte min lilla mamma direkt. då kan min kära mor alltid ta till "men tänk på din mage" varje gång hon vill att jag ska ut och gå med henne.
it's really really great!
go slinky go!
1. Klädbutik: för tillfället: beyond retro!
2. Inredningsbutik: allas vårt ikea är jag nog tvungen att säga.
3. Godis: Choklad :) <3
4. Stad: göteborg eller stockholm.
5. Dryck: mmmm - iste!
6. Musik: ja, måste säga älskade lasse. går på repeat som sagt.
7. Tv-serie: one tree hill (Om det nu kan börja på tv någon gång) och that's 70' show.
8. Film: ACE VENTURA - everyone loves a slinky, you got to get a slinky, slinky slinky, go slinky go!
9. Träning: cykla cirka 6 km till skolan räknas faktiskt.
10. Bakverk: muffins :D
11. Kaffe: nej, tack!
i landet ingenstans.
på tal om sommarlov - alla mina sommarlov lyckas jag att få till en viss kontakt med någon person. enda sedan tvåtusenfem kan jag minnas att jag haft en eller vissa personer som just kunnat förknippas med olika sommarlov. detta sommarlov kan nästa lätt förknippas och dedikeras till Lis Lisa Lisi. Visst, vi var nära redan innan, och hon spelade en stor roll i sommaren tvåtusensex också. men just den här sommaren känns det som vi kommit varandra ännu lite närmre (om det ens är möjligt ?) och jag har lärt mig att har inte jag svaret på någonting, så har lisa det. för vi är ganska lika, känner, tänker och funderar på ungefär samma sätt. she's lovely! och som sagt, är jag gladare än gladast över att hon ska gå på min skola i två år :) <3
vårdcentralen.
(hoppas de ger mig mediciner, massor med medicinier eller berättar för mig om en avstägningsknapp jag kan trycka på.)
människor som tror har en chans.
idag vill jag sy, istället rensar jag mitt rum och råkar halka in på bloggar vars inlägg träffar både mig och lisa rakt i magen, som ett knytnävsslag. jag lyssnar på strimmor som blivit min nya favoritlåt + att jag längtar till lasses konsert något oerhört.
johan: hur ska vi ta oss hem ifrån lasse konserten? cykla?
jag: klart vi ska cykla! Det är rejäl lycka att cykla hem ifrån en lasse konsert, rent och härligt lyckorus!
johan : då cyklar vi :)
ännu ett klagoljud ifrån hon som inte kan sova.
jag vill vara obarmhärtigt självständig. någon som litar på sig själv och tror på sig själv. jag vill vara och försöker intala mig att jag kan bli, men jag ser min fasad krackilera framför spegeln och kvar blir bara en liten blond flicka, knappt tre år gammal som inte vill växa upp, som inte vill bli stor, som inte klarar av allting som man ska klara av när man växer. hon vill inte känna den krampaktiga magvärken, det räcker med att hon ska försöka hålla uppe sig själv psykiskt. det räcker med att försöka bygga upp någon form av tillit till sig själv. jag känner mig fortfarande som flickan under skrivbordet, hur ska jag bli myndig om ett halvår och kunna ta hand om mig själv?
alla filmer är uttittade. jag har tröttnat på föda som rostat bröd och banan. jag försökte äta nesquik förut. det bidrog bara till ännu värre magsmärtor. jag försökte äta laxen och riset men så fort jag öppnade locket till matlådan fick jag kräkreflexer och var tvungen att stänga den igen. jag vet att jag klagar men jag måste, måste, måste, måste få ut smärtan någonstans. annars kommer den stanna inuti mig och växa sig till ett stort krig och sen är vi igång igen.
(det pågår krig inom mig.)
borde kanske försöka titta på one tree hill men jag tröttnat på att titta på tv och det jag nu roar mig med är att känna hur värken förflyttar sig runt, ifrån ryggen, till mitten av magen, till bröstet, osv osv. jag har gråtit alldeles för mycket idag och mina ögon är trötta och huvudet värker. ipren hjälper inte särskilt långt. jag vill bara slippa smärta, vad som helst som kan göra att jag kan få slippa ha ont i magen, jag lovar, jag gör vad som helst.
en trasslig personlighet skapar en trasslig mage.
jag lever på frukt, rostade mackor, te och knäckebröd. jag har tittat redan på en rad filmer som vi har inspelade. jag grät till shrek (?). jag har småsjungit till melissa horn. Det blev inget dop, det blir ingen nykvarns festival för mig i kväll och jag startar en grov hatkampanj emot min mage. jag önskar bara att det kunde försvinna, den där sugande känslan i magen som känns som att den tar all energi jag har i min kropp. över allt i hela lägenhet ligger äppelskrutt, bananskal och förut hittade jag en kvarglömd halväten rostad macka vid datorn.
jag är ledsen, förbannad och trött om vart annat. har inte alls sovit bra inatt, känns som jag egentligen inte sovit en blund. jag är ledsen och förbannad för att min mage ska förstöra allting för mig. den har gjort det i snart tre års tid och jag vet inte hur många gånger jag bett mina föräldrar att ta mig till läkaren. ge mig ett piller, ge mig vad sjutton som helst som gör att den här magvärken försvinner. den förstör, den förstör så otroligt mycket.
jag känner mig som när jag var cirka tio och gömde mig under skrivbordet och grät, tyst för mig själv. min mage tar helt enkelt mitt liv ifrån mig och jag har inte den blekaste aning om hur jag ska kunna stoppa den. jag är rädd för att ingen annan kommer kunna ha ett svar till den gåtan heller.
nu blir det lite mera knäckebröd och ya-ya flickornas gudomliga hemligheter i ett försök att glömma ångesten som kryper under mitt skinn.
(igår och idag har bara bevisat så otroligt mycket för mig när det gäller dig. jag behöver dig! jag vill verkligen ringa dig eller bara skicka ett sms. inte ens prata om mig, utan fråga hur du mår och så kan vi klaga över att just vi alltid drabbas av magont när roligheter dyker upp. jag vill bara berätta allting för dig, allting som händer, fråga om råd och tala om hur rädd jag är. någon som jag inte behöver förklara för varför jag blir så otroligt rädd. jag saknar dig)
knaslycka ?
dig jag vill berätta allting jag varit med om.
det är dig jag vill dela min knaslycka med.
det är så sant som jag säger det, det är dig som jag vill dela detta med.
(jag äter inte en banan i natt, jag äter två)
